Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - Några ord om August Strindbergs olika utvecklingsskeden, af Karl af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturen är här det förädlande,
upplyftande elementet. Naturen urartar
utan kultur. Den usle tattaren, den
igengrodda trädgården, de vanskötta
åkrarne i Tschandala, de representera
naturen utan kultur. Magistern,
hvilken eger makten och insikten, han är
en kulturens representant. Och I
hafs-bandet är ju en medvetenhetens apoteos.
Den nedsätter det instinktiva, som
Strindberg fordom satte så högt: här
representeras kulturen af den höglärde
fiskeriintendenten. Det sätt, hvarpå
denne hjälte tecknats, är karaktäristiskt
för Strindbergs senare författarskap.
Han låter yttre förhållanden,
tilldragelser och personligheter helt och hållet
lämpa sig efter hans tillfälliga idé och
tager alls ingen hänsyn till den
faktiska verkligheten eller till någon
rimlighet. Fiskeriintendenten är en
öfver-människa, och såsom sådan begåfvas
han med kunskaper och förmågor, hvilka
visserligen verka något löje väckande
genom sin öfverdrifna potens, men
hvilka ändock genom fantasiens
enhetlighet väcka intresse. Det som är så
typiskt för Strindberg, att utan att se
till höger eller vänster följa sin tankes
- väg ut till dess yttersta konsekvenser
och att därigenom oupphörligen tangera
och öfverskrida gränsen för det löjliga,
återfinnes här i rikt mått.
Fiskeriintendenten är den fulländade
medvetenheten, den medvetna
instinkten själf. Han är gränslöst
kunskapsrik och behärskar sin person, sina
muskler, nerver och känslostämningar
så fullständigt, att han aldrig tappar
tyglame. De mest invecklade
handlingar, som andra behöfva lång
öfnings-tid för att utföra, dem utför han
omedelbart på grund af sin fulländade
med-yetenhet och sin blixtsnabba iakttagelse
— och slutledningsförmåga.
Skildringen af hans konster och gåfvor verkar
därför dels som Miinchausiader dels
som en vacker dröm om mänsklig
fulländning. Man vet ej hvar det ena
börjar och det andra slutar.
Gent emot denne man står
fiskeribefolkningen. Den blir ej här som
under författarens forna verklighetsgrepp
med sina fel och förtjänster hopsmält
till ett lefvande helt, utan dessa
hederliga fiskargubbar representera blott den
massa, som utgör hjältens motsats. De
affärdas som den råa mängden, för
hvilken den store mannen dukar
under. Sannolikt är Strindbergs mening
att i denna gestalt skildra en människa,
som är så långt före sin tid att han
icke kan lefva. Hans storhet gör, att
människorna ej kunna fatta honom,
utan söka på alla sätt blifva honom
kvitt.
Det mest storartade i boken är
skildringen af hjältens undergång, hur han
efter en mängd motgångar förlorar
själfva viljan att lefva. När Strindberg
kommer in på detta ämne, blir han
som löst ur den stelkramp, hvarunder
han synes hafva skrifvit det föregående,
och berättelsen flyter lätt och naturligt
liksom direkt ur hans hjärta. När man
läser om, hur hjälten, väckt till
medvetande om sin förnedring och sitt
elände, sätter sig i en båt och seglar
rakt ut till hafs midt i vintern, känner
man detta ovilkorligen som ett
symboliskt afsked från författarens sida till
ännu ett människoideal. Han låter
honom segla bort midt i natten. Och när
den sjuke intendenten ber kolportören
stanna och säger: »Gå inte, gå intet
Håll mig i handen och låt mig höra
din röst! Tala för mig om hvad som
hälstl Läs! Läs i almanackan eller i
bibeln, det gör detsamma! Horror vacui,
fruktan för det tomma intet måste weg!»
leder detta ovillkorligen läsarens tanke
till skaldens sista utvecklingsskede, då
han af fruktan för det tomma intet
vänder åter till begynnelsepunkten.
Strindbergs sista period representeras
af Inferno och Legender samt
dubbeldramat Till Damaskus. Skalden skildrar
här sitt arbete och sin allvarliga
sträf-van att tro, att blifva katolik. Han
hade strax förut en period af kvasi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
