Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - En historia från Halstanäs, berättad af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En sommar kom gamle öfverste
Beerencreutz resande till just denna
gård. Det lär nog ha varit något
af åren närmast efter det, då han
flyttat från Ekeby. På den tiden
var han inackorderad i en
bondgård i Svartsjö, och det var blott
sällan han begaf sig ut på resor.
Han hade kariolen och hästen i
behåll, men de fingo merendels vara i
stillhet året om. Han sade alltid,
att nu hade han blifvit gammal på
allvar och för gammalt folk passar
det bäst att sitta hemma.
Beerencreutz hade också svårt att
lämna det arbete han hade
företagit sig. Han höll på att väfva
mattor till sina två rum, stora
mång-färgade mattor i rikt och underfullt
utfunderade mönster. Detta tog
honom en oändlighet af tid,
framförallt därför att han hade sin egen
metod att väfva på. Han
begagnade nämligen ingen väfstol, utan
spände ut garnet tvärs öfver sitt ena
rum, från vägg till vägg. Det gjorde
han, på det att han skull^ kunna
öfverse hela mattan på en gång, men
att sedan smyga in väften och slå
samman trådarne till en fast
matt-väf, det var intet litet arbete. Och
så var det mönstret, som han
tänkte ut själf, och färgerna, som
skulle passas samman. Det tog mer
tid för öfversten än någon kunde
tro.
Ty medan Beerencreutz arbetade
på att få mönstret att gå ihop, och
medan han arbetade med skel och
inslag, satt han ofta och tänkte på
Vår Herre. Han satt nog i en än
större väfstol, han, och hade ett än
underfullare mönster att väfva efter.
Och han förstod, att det fick lof att
vara både ljust och mörkt i den
väf-ven för att den skulle taga sig något
ut. Men Beerencreutz kunde ibland
sitta och fundera på detta så länge,
tills dess att han tyckte sig se hur
hans lif och de människors lif, som
han kännt och lefvat med, bildade
en liten del af Guds stora väf, och
han såg det stycket så tydligt
ut-bredt för sig, att han kunde se
både konturer och färger. — Och
om man nu frågat Beerencreutz
riktigt noga, skulle han erkännt, att han
väfde in sitt eget och sina vänners
lif i mattan i en ringa efterlikning
efter det, som han menade, att han
hade sett framställdt i Guds väfstol.
Dock brukade öfversten gärna
• göra en tur till några gamla
gästvänner hvatje år straxt efter
midsommar. Han tyckte af gammalt
bäst om att resa genom landet, då
klöfvern ännu doftade på ängarne
och då blåa och gula
midsommarblomster blommade utmed
vägkanterna i två långa obrutna linier.
Detta år hade öfversten knappast
hunnit ut på stora landsvägen,
förrän han mötte sin gamle vän fänrik
v. Orneclou. Och fänriken, som
året om var ute på resor och kände
alla gårdar i Värmland, gaf honom
ett godt råd. »Far till Halstanäs
och hälsa på fanjunkar Vestblad»,
sade han till öfversten. »Jag vill
säga bror, att jag inte vet en gård
i hela landet, där jag trifs bättre».
«Hvad är det för en Westblad
bror talar om», sade öfversten.
»Bror kan inte mena den galne
fanjunkarn, som majorskan körde
på porten.»
»Just den menar jag», sade
fänriken, »men Vestblad är inte den han
var förr. Han har blifvit gift med
en fin fröken, med ett riktigt
durabelt fruntimmer, öfverste, som har
gjort folk af honom — Det var en
särdeles oväntad tur och lycka för
Vestblad, att en så utmärkt dam
blef kär i honom. Hon var väl ej
så ung just, men ung var ej
Vestblad heller. Kära bror bör fara till
Halstanäs och skåda på kärlekens
underverk».
Och så for öfversten till Halstanäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
