Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - En historia från Halstanäs, berättad af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
for att se om Örneclou talat sanning.
Han hade nog ibland undrat hvad
det blifvit af Vestblad. I ungdomen
hade han farit fram så vildt, att icke
en gång majorskan på Ekeby
kunnat ha fördrag med honom. Hon
hade ej kunnat tåla honom på
Eke-by mer än ett par år, sedan hade
hon nödgats drifva bort honom.
Vestblad hade varit så djupt
förfallen, att en kavaljer knappast velat
umgås med honom. Och nu påstod
Örneclou, att han ägde en gård och
var gift med ett framstående
fruntimmer.
Så reste öfversten upp till
Hal-stanäs och såg då vid första
ögonkastet, att det var en riktig
gammal herregård. Han behöfde
bara se björkallén med alla de
inskurna namnen och de höga
utgrenade träden. Han hade aldrig sett
sådana björkar annat än på gamla,
ansenliga ställen.
Öfversten körde sakta in på
gården och för hvarje ögonblick blef
han allt nöjdare. Där funnos
lindhäckar af den riktiga sorten, så täta,
att man kunde gå ofvanpå dem, och
där funnos ett par terrasser med
stentrappsteg, som legat där så
länge, att de halft hade gräft sig
ned i jorden.
Då öfversten for förbi dammen,
såg han rudornas mörka ryggar
skymta i det gulaktiga vattnet.
Duf-vorna flögo upp från vägen med
smällande vingslag, ekorren stannade
sitt hjul, bandhunden låg stilla med
nosen på frambenen, viftade och
småmorrade på samma gång.
Alldeles bredvid förstugukvisten
såg öfversten en myrstack, där
myrorna gingo ostörda i sina ärenden
fram och åter, åter och fram. Han
såg på blomlisten i gräskanten, där
växte alla de gamla sorterna,
narcissa och vintergröna och
morgonstjärna och taklök. Men uppe i
gräsvallen växte små hvita bellis,
som blifvit så gamla på orten, att
de sådde sig själfva och voro hållna
som ogräs.
Beerencreutz upprepade det för
sig själf. Detta var verkligen en
riktig herregård, här hade både
växter och djur och människor den
allra största trefnad.
Då han ändtligen körde upp till
förstugudörren, blef han mottagen,
så väl som han kunde önska, och
så snart han borstat af sig
resdammet, blef han förd till bords. Och
han bjöds på god, riklig,
gammaldags mat, och till efterrätt fick han
strufvor, sådana som hans mor
brukade bjuda honom, då han kom
från skolan, och som han aldrig
ätit maken till någonstädes i
världen.
Och Beerencreutz lade med
förvåning märke till fanjunkar
Vest-blad. Där såg han honom gå
omkring stilla och nöjd med lång pipa
i munnen och rökmössa på hufvudet.
Han hade en gammal hvardagsrock,
som han hade svårt för att krypa
ur, då han skulle göra sig fin till
middagen. Detta var den enda
kvar-lefva af gammal vildman, som
Beerencreutz såg hos honom. Han
gick och skötte arbetsfolk, räknade
dagsverken, såg efter hur det växte
på åker och äng, plockade en ros
till sin fru, då han gick genom
trädgården, och hvarken svor eller
spottade.
Men mest förvånad blef öfversten,
då han såg, att den gamle fanjunkar
Vestblad förde böcker. Han tog in
öfversten på kontoret och visade
honom stora böcker med röda
skinn-ryggar. Och dem förde han själf.
Han linierade upp dem med rödt
bläck och svart bläck, textade
konton och namn och skref upp allt
ända till ett brefporto.
Men fanjunkare Vestblads fru, som
var en född fröken, kallade
Beerencreutz för kusin, och de kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
