Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - En historia från Halstanäs, berättad af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snart att räkna släkt med hvarandra,
och de talade om alla släktingar.
Och till sist fick Beerencreutz sådant
förtroende för fru Vestblad, att han
rådgjorde med henne om
mattväf-ven.
Det var gifven sak, att
Beeren-crentz skulle stanna öfver natten.
Han blef bäddad i bred
sparlakans-säng på ett helt lass bolstrar i det
bästa gästrummet till höger i
förstugan tätt bredvid sängkammaren.
öfversten somnade godt, så snart
han kommit i säng, men frampå
natten vaknade han. Han steg då
genast ur bädden, den gamle
öfversten, och gick och skrufvade
luckorna från fönstret.
Han hade utsikt åt trädgårdssidan,
och nu såg han i den ljusa
sommarnatten alla gårdens gamla
äppleträd, som stodo knotiga med
maskstungna blad och med otaliga
stöttor under de murkna grenarne. Han
såg den stora vildapeln, där man
till hösten skulle kunna skörda hela
tunnor af oätbar frukt. Han såg
jordgubbarne, som just hade börjat
rodna under de täta tufvorna.
Öfversten stod och såg på det,
som om han ej hade råd att sofva.
Utanför sitt fönster hemma i
bondgården hade han en stenig
skogsbacke och ett par enbuskar. Det
var ej utan, att en sådan man som
Beerencrentz kände sig mera
hemmastadd bland klippta häckar och
blommande rosor.
När man ser en trädgård en stilla
natt, får man ofta en känsla af att
den ej kan vara äkta och verklig.
Den kan vara så stilla, att man
snarast kan tycka sig vara på en
teater, man tror, att träden äro
målade, och rosorna äro hopklistrade
af papper. Och något sådant var
det också, som öfversten kände bäst
han stod där. Det kan ej vara
möjligt, tänkte han, att allt detta är
riktigt. Det är väl en dum dröm.
Men så föllo sakta ett par
rosenblad till marken från den stora
rosenbusken, som stod alldeles utanför
fönstret, och då kände han åter, att
allt vat äkta. Allt var äkta och
riktigt, dag som natt var det samma
frid och belåtenhet öfver alltsamman.
Då han åter gick och lade sig,
lät han fönsterluckorna stå öppna.
Han låg i sin högbäddade säng och
såg gång på gång ut på rosenbusken.
Det var ej ord för hvad den
behagade honom. Han tyckte nog, att
det var märkvärdigt att en sådan
en som Vestblad hvar natt skulle
ha ett sådant paradisbarn utanför
sitt fönster.
Ju mer öfversten tänkte på
Vest-blad, ju mer förvånade det honom,,
att den fålen hade hamnat i ett
sådant stall.
Det hade ej varit mycket med
honom på den tiden, då han blifvit
bortkörd från Ekeby. Det hade ej
varit lätt att förutse, att han skulle
bli en stadgad och förmögen man.
Öfversten låg och småskrattade
och undrade om Vestblad kom ihåg
numera hur han brukade roa sig förr
i världen, då han bodde på Ekeby.
Så snart det kom en riktig mörk
och ruskig natt, hade han brukat
smörja in sig med fosfor, sätta sig
upp på en svart häst och rida bort
öfver bruksbackarne, där smeder och
mjölnare hade sina bostäder. Och
om då någon händelsevis tittat ut
och sett en ryttare spränga förbi
lysande af blåhvitt ljus, så hade denne
skyndat sig att stänga både lucka
och spjäll och sagt, att i natt var
det bäst att väl läsa sina böner, ty
nu var den onde själf ute på själa-
ja4
Åja, åja, att skrämma enfaldigt
folk på det där sättet, det var det
mången, som roade sig med förr i
tiden. Men Vestblad dref skämtet
längre än någon annan öfversten
hört talas om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
