Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - En historia från Halstanäs, berättad af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det hade dött en gammal
rote-gumma i Viksta, som var ett torp
under Ekeby. Och Vestblad råkade
att fa veta det, och likaså fick han
veta, att liket var utflyttadt och
inburet i en lada. Då det blef natt
tog Vestblad på sig eldkläderna,
besteg den svarta hästen och red
till gården. Och folk pä torpet,
som varit uppe och ute, hade sett
en eldryttare rida upp till ladan,
där liket låg, kretsa omkring den
tre gånger och så försvinna in
genom porten. De hade också sett
ryttaren komma ut, återigen kretsa
tre gånger om huset och så
försvinna.
Men på morgonen, då man
kommit till ladan, för att se till liket,
var det borta. Och då trodde man,
att den lede fienden hade
bemäk-tigat sig den döda och fört bort
henne och härmed hade man låtit
sig nöja.
Men ett par veckor senare fann
man liket uppkastadt på höskullen
inne i ladan, och då blef det stort
bråk om saken. Då spanade man
ut hvem eldryttaren var, och
bönderna lade sig pi lur för Vestblad
för att få ge honom en minnesbeta,
och majorskan ville ej se honom
mer vid sitt bord och i sitt hus,
utan fyllde hans matsäcksskrin oeh
bad honom draga annorstädes hän.
Och Vestblad for ut i världen,
han, och gjorde sin lycka.
Öfversten kände något helt
besynnerligt, där han låg i sängen.
Det var nästan något i den vägen,
som om han skulle börja bli rädd.
Hade just aldrig förr riktigt tänkt
på hur otäck den där historien var.
Hade nog skrattat åt den till och
med, det var ju ej vanligt, att man
tog sig så mycket af hvad som
hände en gammal rotekäring. Men
Gud sig forbarme, så rasande man
skulle blifvit om någon gjort så mot
ens egen mor.
Det kom som en kväfvande känsla
öfver öfversten. Han andades med
svårighet. Det stod skrämmande
styggt för honom det där, som
Vestblad hade gjort. Det blef till
en riktig mara för honom. Han
var rädd för att han skulle få se
den döda gumman komma fram •
bakom sängen. Han tyekte, att
hon måtte vara här i närheten.
Och från rummets fyra hörn ljöd
det till öfversten med en förfarande
visshet. Detta förlåter inte Gud.
Detta har aldrig Gud glömt.
Öfversten slöt ögonen, men då
såg han med ens framför sig Guds
stora väfstol, där väfven var väfd
af människoöden. Och han tyckte
sig se den ruta, som var fanjunkar
Vestblads, och såg den omgifven af
mörker på tre sidor. Och han
insåg, han, som förstod sig på väfning
och mönster, att den fjärde sidan
också måste beläggas med mörker.
Det gick ej an annorlunda, eljest
blefve väfven förfelad.
Kallsvetten bröt fram på pannan
på honom. Han tyckte, att han
skådade ned på det obevekligaste
och hårdaste i hela världen. Han
såg hur det öde, som en människa
skapat sig i sitt flydda lif, förföljde
henne. Och det var detta, som en
och annan tänkte, att han skulle
kunna komma ifrån!
Komma ifrån, komma ifrån! Allt
var upptecknadt och uppritadt och
den ena färgen och figuren
framtvingade den andre och allt blef så
som det måste bli.
Ofverste Beerencreutz satte sig
med ens rätt upp i sängen, han
ville se ut på blommor och rosor
och tänka på att kanske ändå Vår
Herre kunde glömma.
Då, i samma stund som
Beerencreutz satte sig upp i sängen,
öppnades sängkammardörren och en
främmande karl stack in hufvudet
och nickade till öfversten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
