Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - Catherine. En skildring från lifvet i Ardennerna. Af prinsessan Mary Karadja. Illustrationerna af Tyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
luften trängde sångeh fram, som en sista
döende suck:
»Misererel Ora pro nobis?»
Och allt blef tyst —––––-
Solen sjönk bakom skogiga kullar.
Granarnes dunkla toppar började
af-teckna sig som fina genombrutna
spetsar mot den rosiga kvällshimmeln. Hela
naturen tycktes andas ut af lättnad och
sträcka upp sin grönskande famn mot
daggens efterlängtade svalka.
En sista rodnad glödde ännu på
slottets högsta tinnar; den slocknade
och den väldiga stenmassan reste sig
grå och dyster i ödslig storhet ur sin
mörka gördel af barrskog, likt ett
jättemonument af flydda seklers orättvisa
och döda generationers tyranni.
Men i fjärran, längst bort vid
horisonten, där de vänliga hvita stugorna
leende titta fram bland omsorgsfullt
vårdade täppor — där tändes ljus vid
ljus — ett gnistrande radband af
människoboningar.
Det skymde mer och mer. Slottets
spöklika konturer mjuknade bort i
mörkret. Natten drog mildt sitt svarta
bårtäcke med jämlikhet öfvcr dödens
hemvist och de lefvandes bonings. Den
spred sin frid öfver slott och kojor.
Jag satt ensam på min altan och
njöt af tystnaden. Man kunde tro att
man redan var död — så ljufligt var
det. Där rådde grafvens ro däruppe
i bärgen — det enda ljud som
förnams var syrsornas knastrande i
gräset. Blott då och då hördes en
koskällas sakta pinglande tränga ned från
betesmarkerna, där kreaturen hvilade i
stilla, idislande lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
