Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - Äktenskapets komedi, af N. H—n - Klassicitet och germanism, af N. H—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄKTENSKAPETS KOMEDI.
På senaste tiden tyckes Gustaf af
Geijerstam glädjande nog vändt sig
bort från de mödosamt studerade och
mer eller mindre pinsamt verkande
psykopatiska drömsynernas värld som
karaktäriserade hans arbeten »Medusas
hufvud» och »Kampen om kärlek».
Där var det ett ändlöst gräfvande i
det egna själslifvet, ungefär som en
inbilsk sjuks oupphörliga kännande på
pulsen eller mönstrande af sin tunga
framför spegeln. I de två sista
böckerna »Det yttersta skäret» och
»Äktenskapets komedi» blåser däremot en
fläkt af värklighetens friska vind, vare
sig den kommer från ett litet fiskläger
vid västkusten eller sveper om knuten
till ett svenskt medelklasshem.
»Äktenskapets komedi» börjar med
en skildring af den äkta mannens —
Robert Flodin, gemenligen kallad »lille
Bob» — ungdom. Denna figur är en
riktigt svensk typ, en bottenärlig,
öppen-hjärtlig, litet sentimental man, begåfvad
— åtminstone i början af boken —
med icke så liten humor. Skada blott
att detta älskvärda drag alldeles
försvinner i bokens senare hälft. Men det
är förstås/ icke så lätt att vara glad,
då ens hustru gått ifrån enl
Problemet, den egentliga berättelsen,
är skildringen af »Bobs» hemlif, af
hans lycka och hans sorg. På själfva
juldagen införas vi i den trefliga
familjen. Hans hustru leker med deras
lille son och Bob ser därpå, innerligt
belåten med sitt hem, sig själf och hela
tillvaron med förresten. I sin
öfver-svallande lycka berättar han för sin
hustru, att hans vän, den tystlåtne
och hänsynsfulle bankkamreraren Gösta
Wickner, och som hon också känner,
i sin ungdom varit förälskad i henne.
Så intressant! tänker unga frun och
börjar ägna vännen mera uppmärksamhet.
Dessutom berättar den minst sagdt
obetänksamme äkta mannen alltsamman
för vännen, som naturligtvis blir ännu
mera artig’ och vänlig mot den unga
frun. Det förra goda förhållandet
mellan makame undergår nu en märkbar
förändring. Frun blir inbunden och
svärmisk och faster föga afseende vid
sin man, som å sin sida blir
misstänksam och obehaglig. Trätor och
missförstånd och allt möjligt husligt
obehag följa, och slutet blir, som ofvan
nämnts, att frun öfverger sin idiot till
man och följer den vackre vännen samt
gifter sig med honom. Men barnet
stannar hos fadern, som nu sitter
ensam med sin sorg i sitt sköflade hem.
Här, i skildringen af förhållandet
mellan barnet, har Geijerstams talang
utvecklat sin allra vackraste sida, och
dessa blad äro bokens höjdpunkt.
Det svagaste i »Äktenskapetskomedi»
liksom i »Det yttersta skäret» är stilen.
Den är tunn och flack, föga målande
och karaktäristisk och hela berättelsen
förefaller vara nedskrifven i stor hast.
Men man hinner väl ej att tänka så
mycket på det konstnärliga
utarbetandet, om man likt Geijerstam skall
fabricera två romaner om året.
Boken är tillägnad Henrik Ibsen.
(C. & E. Gernandt. 263 sid. Pris
kr. 3: 75 ) N. H—n.
KLASSICITET OCH GERMANISM.
Under ofvanstående titel har Verner
von Heidenstam nyligen utgifvit ett
litet arbete, hvari han hehandlar
förhållandet mellan dessa två
kulturriktningar samt »världsstriden» mellan dem.
Det måtte vara ett säreget drag hos
svenske diktare, denna deras
benägenhet för filosofiska funderingar. I hvilka
underbara drömvärldar lefde icke t. ex.
Stagnelius och Almqvist. Och hur
mycken filosofi har icke på senaste
tiden runnit ur Frödings och
Strindbergs pannor. Båda ha sökt
uppställa världsförklaringar — den sist
nämnde tror jag en tre eller fyra
stycken. Och nu uppträder äfven
Heidenstam som filosof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
