Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - Scenen. Knut Almlöf, af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och en hax fått sin särskilda prägel,
och dock har man hos allesamman
funnit det Almlöfska släktdraget.
Almlöf var först och främst satiriker
och såväl skärpan i hans anletsdrag
som hans utomordentliga
replikerings-konst voro förträffliga yttre
motsvarigheter till hans omutliga uppfattning af
de mänskliga dårskaperna, hvilka han
icke gaf någon misskund. Med
hvilket mästerskap ger han oss ej
profilerna af brackan Perrichon, af den
knepige advokat Knifving, af
»hackspetten » Daniel Hejre eller af den
äregirige klädeshandlaren Poirier.
Under hans gisslan bli de oemotståndligt
komiska, och att väcka sympati för
de skamfilade, medan de hålla på att
skamfilas, är den andra och positiva
delen af komikerns uppgift. Almlöf
lät alltid hjärtliga glimtar sticka fram
mellan karaktärstjasorna, och hans
konst var lika afvägd och rättvis som
skrattretande. Han gjorde aldrig
karri-katyrer utan människor, sådana de stå
och gå här i lifvet med sin löjliga åtrå
och sina ursäktande förtjänster. Hvem
vill harmas på hr Poirier, trots hans
inbilskhet att en dag bli pär af
Frankrike, hvem dömer advokat Knifving,
som i kampen för tillvaron tråcklar
hop en intrig, hvilken vållar andra
obehag, men skaffar honom själf
pangar, och går omkring med prat om
heder och ära, fast han ljuger som
en kolportör. Hvem förlåter ej
män-niskokännaren Daniel Heijre hans
magsyra och kan någon förarga sig öfver
Perrichon, som midt i den pösande
själfbespeglingen ohjälpligt förråder sin
dumhet?
Andra komiska figurer voro
Damoi-seau i »De bådadöfve» och den gamle
komedianten Gaspard i »Debutanten
och hennes far». Denna roll hade
Pierre Deland förut spelat, och
mästaren gick kanske litet igen hos
lärjungen, fastän visst icke slafviskt.
Utpräglad komiker, segrade han dock
på allvarligare fält än lustspelets. I
Moliéres »Den girige» mäjslade han
ut Harpagons gestalt på det sannaste
sätt, oaktadt denna roll icke blott
anslår komediens gälla diskant, men
öf-vergår i tragediens djupare tongångar.
Almlöfs Harpagon står oöfverträffad
hos oss. Samma förhållande råder
kanske ej med hans Shylock efter Emil
Hillbergs storslagna utförande däraf.
Almlöf ägde nog rollens patos, men
det hände honom, att han i rent
tragiska uppgifter blef en smula
deklamatorisk af fruktan att sänka sig till
det naturligare talsätt han använde i
komedien, hvilket i tragedien lätt
kunnat hos honom verka motsatsen till
hvad han ämnade. En karaktär, som
han ansågs spela mönstergillt, var
Van-sen, folkuppviglaren i Goethes
»Egmont».
Den sista roll han kreerade var
gnidaren »Farbror Pål» i Anna
Wah-len bergs komedi. I denna uppgift
hade han förälskat sig, kanske därför
att den, om ock i modem dräkt,
påminde om Harpagon, kanske ock
därför att rollen, som börjar komiskt,
slutar i pur tragedi, och, som bekant,
är ofta komikerns högsta åtrå att spela
tragedi, en naturlig längtan, då man
lätt kan tröttna på att skratta åt lifvet.
Almlöf utförde de fina gripande
slutscenerna i fru Wahlenbergs stycke på ett
sätt, som säkert skulle kommit till och
med hans store far att gilla honom.
Knut Almlöf var en flitig
öfversät-tare och bearbetare för scenen och
inlade ytterligare förtjänster om vår
dramatiska konst som lärare vid kungl.
teatrarnes elevskola. Bildad å
hufvu-dets och hjärtats vägnar, i besittande
af en beundransvärd teknik, som aldrig
tillät honom att okritiskt lita på den
nyckfulla inspirationen, men häller
aldrig satte skrankor för en förnuftig
fantasi, var han väl ägnad till de ungas
föredöme.
Almlöf var de sista åren
slottsinten-dent på Gripsholm.
Han dog den 3 innevarande januari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
