Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Tredje kapitlet. »Brefvet till Havana — senor Temple!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon stammar: »Det utsätter två
personer för fara i stället för en.»
»Nonsens 1» försäkrar Temple. »Det
fins ingen fara för mig, jag är
amerikan. Mina göromål på ön äro väl
kända, och när jag besöker det inre,
skall jag skaffa mig ett pass,
under-tecknadt af generalkaptenen.»
Varseblifvande därpå en bedjande
blick i miss Graysons vackra ögon,
hvilken dam tyckes ha blifvit både
spirituell och politisk nästan på en
minut, gripes den unge affärsmannens
hjärta af en hänryckning, som gör att
det bultar likt en stångjärnshammare.
Han tager ett steg emot henne och
hon, uppfångande hans blick, rodnar först
på ett egendomligt vis och blir sedan
plötsligt blek.
Men detta afbrytes af Grayson, som
säger i affärsmässig ton: »Fullmakten
och alla öfriga papper äro klara. Jag
skall hämta dem åt dig, Temple,
äf-vensom passet, viseradt af spanske
konsuln, som kom upp i afton. Kom
ihåg att du så fort som möjligt måste
göra dig af med all säljbar och
skepp-ningsbar egendom.»
Men Temple hör knappt hvad han
säger. Sedan han sett Blanches
ansikte, har han ej längre någon tanke
på socker.
»Nu går jag efter papperen och
lämnar dig tillfälle att säga adjö till
flickorna»; hvarefter Grayson med en blick
af sympati på unge Vidal går in i
biblioteket.
»Om ni vill ursäkta mig», mumlade
Luis resande sig, »så skall jag — jag
säga farväl.»
Han står i begrepp att vackla ut
ur rummet, då hans sorgsna blick
råkar falla på blomman i Ortiz’
knapphål. Han stannar och mumlar till
spanioren: »Ni har träffat någon från
Kuba nyligen?»
»Hvarför — hvarför tror ni det?»
frågar Ignacio studsande.
»Ni har ju en Flor de Pascua i
knapphålet.»
»Ja, en — en som jag erhållit i
afton i ett — ett paket från Havana!»
Kubanen ropar plötsligt: »Min brors
älsklingsblommal» Och framträdande
kysser han blomman på sin brors
förrädares bröst.
»Addios! Gud hjälpe mig! Farväl!»
Och han lämnar rummet med tårar i
ögonen.
Men i vestibulen lägges en späd
hand på hans arm och en ljuf röst
hviskar i hans öra, ord af en kvinnas
ömmaste sympati. Under ett ögonblick
råder tystnad; därpå yttrar han två
ord och Laura Morales ligger snyftande
vid hans bröst. Och när den vackra,
till hälften kubanska flickan
återkommer till ljuset i förmaket, är hennes
lidelsefulla ansikte i brand, och några
af Luis Vidals tårar väta hennes
kinder och några af Luis Vidals kyssar
brinna på hennes rosiga läppar.
Men en annan roman har utspelats
i förmaket.
Den glädje, som Blanches visade
oro för honom ingjutit i Howard
Temp-les hjärta, hade icke lämnat det. Den
hade i själfva verket ökats, ty då han
ser på flickan, upptäcker han en
sällsam, trånande blyghet i hennes hållning
och en förförisk tjuskraft i hennes
älskliga ögon.
Kanske uttrycka de äfven ånger, ty
något i den unge mannens ansikte
säger henne, att han lidit grymt, sedan
han lämnat hennes sida.
Uppfångande denna blick, som
riktades mot Temple, rasar Ortiz inom
sig, då han betraktar Blanches skönhet,
och inlåter sig i en kort rådplägning
med satan. Ett ögonblick förvrides
hans bleka camédrag af förtviflans kval;
därpå lyser hans ögon af en sällsam
brand af ohelig triumf; han till och
med småler, då han med mild röst
infaller: »Ni visar Luis en ynnest på
Kuba, senor Temple. Vill ni också
visa Ortiz en?»
»Mycket gärna, kära vän», svarar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
