Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1899 - Äregirighet, skiss af Radscha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nåja,» sägerGuillemot och fortsätter
ronden, »man kunde ej vänta annat.
De där stackars satarne från
Mada-gascar hafva fått tillräckligt med gift
i kroppen. Om hälften af dem kommer
sig, kan resultatet anses godt.»
Han går fram till sängen och
känner Cailloué på pulsen.
Vid sänggafveln sitter en gammal
kvinna, som girigt följer minspelet hos
läkaren. Då denne ruskar på hufvudet,
stönar hon till och försjunker sedan i
ett apatiskt tillstånd.
»Här finns intet att göra», yttrar
öf-verläkaren och går till nästa patient.
Underläkaren dröjer ett ögonblick,
klappar modem på axeln och säger
några tröstande ord, hvilka dock gå
hennes öron spårlöst förbi, och så
lämnar han rummet, ty frukosten väntar.
Då läkaren aflägsnat sig, går
Mi-chault fram till sjukvårdssoldaten och
börjar prata. Han är en groft bygd
sälle med »médaille militaire» på
bröstet. Hans röst, som han ej söker
dämpa, låter bullrande i det tysta
sjukhuset, och han går med tunga steg
öfver golfvet. Det är sista dagen af
hans vistelse i sjukhuset, och han
känner sig glad öfver att komma ut, i
synnerhet som han kan skryta öfver
medaljen, då han träder in i
tjänstgöring vid regementet.
Ducel tvättar fingrame och sätter sig
på bordet vid dörren. Det skall blifva
skönt att få en stunds ledighet, och
Michault är en glad kamrat, som genom
sitt prat är i stånd att fördrifva
ledsnaden.
»Ack så härligt att få lämna detta
nästet,» skrattar Michault omotiveradt
och sätter sig bredvid
sjukvårdssoldaten.
»Inte har det just gått någon nöd
på dig,» svarar den tilltalade och slår
kamraten förtroligt på axeln.
»Jag kan inte just klaga», säger
Michault. »Sedan generalen
egenhändigt lämnade mig den här tingesten,
tycker jag ändock, att jag ville komma
utanför murame.» Och han pekar på
medaljen.
»Du är en lycklig ost», svarar
Ducel, smått afundsjukt.
»Men det var min blessyr väl värd»,
förklarar Michault och tittar ned på
bröstet. Han känner sig helt stolt,
och han är en präktig karl i sitt eget
tycke. Hade han icke blifvit
dekorerad för sina förtjänster 1
»Nu skola vi se på nyheterna för
dagen», fortsätter Ducel, som inte
tycker om den andres skryt. Han drager
fram »La Depeche» ur bakfickan af
vapenrocken och breder ut den, så att
båda kunna läsa på en gång.
En tystnad inträder, endast störd af
prasslet ifrån tidningen, då de vända
den. Så utbrister Michault förvånad:
»Har du sett, att man ämnar resa
upp ett monument på kyrkogården vid
S:t Eugéne? Ärkebiskopen skall
inviga det, och man har fått det till stånd
genom subskription. Vänta skall du
få höra inskriptionen, som skall sättas
på det.» Han läser med entonig röst:
TILL
MINNE
AF DE TAPPRE, SOM STUPAT UNDER STRIDEN
FÖR FRANKRIKE PÄ MADAGASCAR.
MEDBORGARE, DE DOGO FÖR FÄDERNESLANDET.
»Det var tusan så fint», fortsätter
Michault i högljudd ton och liksom
förargad öfver, att ära kunde
vederfaras någon annan än honom själf.
»Jojo», mumlar Ducel, »något få de
väl göra för de hundratals stackare,
som omkommit därute, både ihjälskjutna
och döda af febern.»
»Af febern, säger du», yttrar
Michault med ett rått skratt. »Det står
ju tydligt, som stupat, och det har väl
inte de febersjuke.»
»Nu är du dum, Michault. Jag
hörde doktorn säga för ett par dagar
sedan, att monumentet restes till minne
af både skjutna och sådana, som dogo
här på sjukhuset af feber, hvilken de
ådragit sig på den fördömda ön.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
