Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1899 - Äregirighet, skiss af Radscha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cailloué, patienten i numro 15, hade
till utseendet legat liflös. Vid Michaults
bullrande samtal vände han på
hufvu-det och slog upp de matta ögonen.
Efter hand tändes en gnista i dem, och
han uppfångade begärligt hvaije ord.
»Det vore väl evärderlig skam, om
de där nöten, som ej tålde vid
klimatet, skulle hedras på det viset»,
fortsatte Michault vredgad. »De äro inte
värda att vara soldater en gång.»
»Säg inte så», inföll Ducel med
hetta. Ȁfven den starkaste karl kan
råka ut för febern, och då är det slut
med hans krafter. Du hade tur, och
det var din räddning.»
»Det var så tusan häller; det var
bara det, att jag är soldat», muttrar
Michault och slår knytnäfven i bordet.
»De, som stå sig bäst, äro niggrema
vid turcos, och nog »räknar du väl
legionens soldater för mer än de där
svartingarne?» förklarar
sjukvårdssolda-ten och kramar ihop tidningen. Han
är förargad för arméens räkning och
tycker sig hafva rätt därtill. Kan man
tänka sig en sådan skräflare Michault
blifvit, sedan han fick medaljen!
»Nej du», utbrister Michault i
öfver-tygande ton. »Äro niggrema mer
motståndskraftiga, äro de också bättre
soldater. Kan du säga mig, hvad man
skall göra med alla dessa sjuklingar,
som föllo som flugor på ön?
Transportfartygen räckte inte till att föra
dem undan, och hit till Alger skulle
de, gudbevars. Har du inte fått tio
gånger så mycket att göra nu än förr,
sedan du fick det påhänget på halsen?»
»Det är nog sannt», medgifver Ducel,
ty han är i grund och botten utledsen
på det ökade arbetet.
»Sade jag inte det», triumferar den
andre. »Och så skall man resa ett
monument åt dem!» hånar han.
Det rycker i mungiporna på Cailloué,
och han försöker att resa sig upp.
Modem vaknar förskräckt och
rusar fram till hufvudgärden för att få
honom att lägga sig ned. Han an-
stränger sig att komma upp, så att
ådrorna vid pannan svälla upp, och
hon hjälper honom slutligen att resa
sig i sittande ställning, då hon ser,
att han ej vill gifva med sig.
Några hesa strupljud höras, men
ingen kan fatta, hvad han vill säga.
Ögonen rulla vildt, och så framstönar
han efter en stund med länga
mellanrum:
»Du ljuger, Michault . . . Du är
förargad öfver monumentet . . . Till minne
af de tappre . . . Inte var du tapper ...
Minns du, då kompaniet för första
gången var i elden I ... Då sprang du,
ända tills kaptenen slog dig i ryggen
och tvingade dig att vända . . . Ahl
mon capitaine, han föll vid det
tillfället . . . Han var tapper, du . . .
Du är feg . . . Aldrig var du med
sedan, ty du fick en kula i bröstet . . .
Då trodde de, att du var modig, och
du fick medaljen, som du ej
förtjänat . . . Hade kaptenen lefvat, hade
du ej fått den ...»
Michault reste sig blodröd i ansiktet
och närmade sig sängen. Han ville
slå den sjuke och få honom att tiga.
Då kastade sig modem framför honom
och skrek förtviflad:
»Ser ni inte, att han är sjuk! Han
är sjuk i feber, säger jag, och kan dö,
om ni oroar honom.»
Soldaten stannar med knutna näfvar,
och modem håller honom ängsligt i
arm arne.
Sedan fortsätter Cailloué med allt
mer rosslande röst:
»Du har smutsat ned kamraterna,
men vet du, hvad vi lidit? . . . Då du
bl ef transporterad hem och kom i lugn
och ro här, fingo vi marschera . . .
Du har inte som vi räknat minuterna
under dödsmarschema, som vi fingo
göra . . . Du har inte sett kompaniet
decimeras och falla man för man? . . .
Tror du, att de plockade upp alla . . .
Nej, endast ett fåtal af oss kunde man
taga hand om ... De flesta blefve
lämnade kvar, där de föllo ... af med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>