Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1899 - Diktarne och politiken, af Emil Linders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTÄRNE OCH POLITIKEN.
Af EMIL LINDERS.
^Cor några år sedan, när de norska
politiska striderna som lifligast
sysselsatte sinnena, var det ett namn, som
nämndes oftare än alla andras. Detta
namn, som på denna sidan Kölen
vanligen nämndes med en viss förbittring,
bärs af en man, hvilken vunnit
ryktbarhet inom litteraturen — en diktare. De
snälla människorna hade allesammans
fått ögonen öppna för hvilken stor
diktare han var, man prisade och lofsjöng
hans litterära förtjänster — därigenom
fick man lättare att visa, hvilket stort
brott det var af honom att lämna
diktaretronen för politikerns retorsplats. Alla
voro eniga om att diktaren skall vara
diktare och intet annat — allra minst
själfständighetspolitiker.
• Nyss har man åter på flere håll fått
anledning att predika, att diktame
måste hålla sig fjärran från politiken. På
sin höjd få de beröra de politiska
förhållandena i sina skrifter, men de
måste fullständigt afhålla sig från all aktiv
politik, de skola under tystnad nedlägga
sina röstsedlar i valurnorna och betrakta
hvarje ministär, som sitter vid styret,
som den bästa af alla ministärer.
Det är den store franske
människo-skildrarens uppträdande, som närmast
gett anledning till sådana uttalanden.
Visserligen tyckes man öfverallt utom
Frankrikes gränser mer eller mindre
uppriktigt gilla hans företag, men det är
knappast diktaren-politikern man
applåderar, det är mera den modige mannen,
som vågar säga de mäktiga sanningen.
Ty politiken är för diktame lågan,
på hvilken de liksom flugor sveda sina
vingar och sedan mista förmågan att
flyga — säga de flesta. Man varnar
dem och försöker att skrämma bort
dem, men de stackars flugorna se ej
sitt eget bästa.
Historien upprepar sig alltid! Zola
dömdes nyligen till ett års fängelse for
sitt inlägg i politiken; för hundra år
sedan var det en annan fransk diktare,
som ej häller kunde afhålla sig från att
syssla med politik. Mannen hette André
Chénier och fick med sitt hufvud bota för
sin olyckliga lust. Det är ej fullt så
riskabelt nu för tiden för en diktare att
vilja leka politiker, det är hela skillnaden.
De kära pännfaktarne äro emellertid
bra oförståndiga: hvad Chénier gjorde
för hundra år sedan, gör Zola i dag
och utan att ta varning af de båda
dekabristema Rylejevs eller Odojevskys
äfventyr, tager sig Tolstoy ibland vissa
friheter, som låta hans dagar förgå så
att säga vid gränsen af Sibirien.
Låtom oss emellertid först som sist
erkänna, att den allra sista tidens
diktare blifvit åtskilligt klokare, än deras
föregångare voro. Under sista grekiska
kriget födde tiden ej fram någon ny
Byron, som ställde sitt guld och sin
person till de stridande hellenernas
disposition. Man inskränkte sig till att
sända in till någon tidning klingande
vers, betalad med så och så mycket
per rad. Ungem har ej längre någon
Petöfi att uppvisa och i Frankrike sitter
sannerligen ingen Lamartine vid
statsrodret. Tiden är ej diktarstatsmannens,
utan Kleons, garfvarens.
Den yngsta diktarskolan har blifvit
förnäm och håller det nästan för en
styggelse att befatta sig med något, som
stöter på politik. Politiken är henne
något, jag höll på art säga, orent,
något, som oskönar den hvita
Apollo-manteln.
De unga hafva fått något med uti
tidens beräknande klokskap, kanske de
också sett en Nemesis i de hemska
öden, som träffat flere diktare-politiker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
