Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De voro förlofvade. De tu skulle
blifva ett. Vänner och bekanta
gratulerade.
Veckorna gingo. — — — — —
Då inträffade något underbart —
något rent af häpnadsväckande —
något som fyllde Göran med blygsel,
ehuru till all lycka ingen skulle
kunnat ana ett sådant mirakel ...
Jo — så småningom — började
Göran hålla af Frida! — Det tjänade
ingenting till att förneka det: Göran
började hålla af Frida riktigt mycket
— betydligt mer än hvad som
behöf-des för äktenskaps ingående. —
Det var rent otroligt!
Ett ofrivilligt slöseri af onödiga
känslor!
Göran begrep själf inte hur det gått
till; men ett var visst: Frida var en
förunderligt rar tös. Märkvärdigt nog
hade han vant sig vid hennes
utseende. Ibland glömde han bort att
hon var ful: ja, han tyckte hon var
riktigt söt när hon skrattade. Det
gjorde hon då jämt för resten. Det
klingade friskt som en lärkas jubel.
Göran kunde inte låta bli att skratta
med ibland. Han hade aldrig tråkigt
i hennes sällskap. Till och med
hennes tillbedjande kärlek tröttade honom
icke, så som han hade väntat. Den
bevisade ju alltid att Frida hade god
smak ... Ja — i sitt ädelmod
underlät han alldeles att göra narr af
fulingens ömhet fast den var löjlig i
sin rörande naivitet. Stundom kände
han sig nästan tacksam för den! Hans
Frida var glad — och hans Frida var
god . . . han hade haft en förunderlig
tur. Hon skulle bli den präktigaste
hustru i kristenheten. Ibland när de
voro skilda åt, kunde han ej till sin
häpnad låta bli att riktigt längta efter
henne. — Ifan — Göran —
längtade efter fulingen! — Kan man tänka
sig något lustigare! —
Skämt åsido! Hon varen bra flicka!
Görans själ fylldes af goda föresatser:
— han beslöt att alltid vara vänlig
mot henne ... till och med — när
de blefvo gifta. Han skulle finkänsligt
omordna .så att hon aldrig finge
kunskap om att han var henne otrogen.
Hvarför pina henne i onödan . . .
stackars flicka! Göran kände sig böjd för
att gå så långt i personliga
uppoffringar som att försaka nöjet att göra sin
hustru svartsjuk.
Efter tio veckors förlofning hade
Göran gjort sådana framsteg i
mildhet, godhet m. fl. kristliga dygder att
det dagliga besöket hos fulingen
blif-vit honom en kär vana i stället för en
ledsam nödvändighet.
Då dog konsul Holm helt oväntadt.
När Göran såg sin lilla fästmö
nedböjd af sorg fylldes hans hjärta af
medlidande och han hviskade i hennes
*öra vackra, manliga ord af kärleksfull
sympati. Hans lilla flicka fick inte
gråta . . . Hon hade ju honom kvar.
Han skulle ära, älska och beskydda
henne. Han skulle arbeta för henne
. . . (det behöfdes nu visserligen inte
eftersom Fridas halfva million räckte
till för det dagliga brödet, — men det
lät så vackert och tilltalande . . !) Ja
det fanns intet offer, som ej Göran
var redo till, för sin rara Fridas skull. ..
Fulingen smålog fast ögonen stodo
fulla af tårar. Han hade rätt! Hon
borde ej sörja så mycket.
Försynen hade varit så full af nåd
mot henne. Hon var välsignad —
hon bland alla kvinnor — hon, den
vanlottade, som blifvit kärlek beskärd ...
Smärtans udd var bruten, tack vare
honom, den älskade. Frida grät stilla
vid faderns bår . . . Men det var af
vemodsfull fröjd, ej af tröstlös saknad.
Hon sörjde som de lyckliga sörja —
när de förlorat något — men dock
äga allt kvar. Det var en sorg i
rosenrødt.
Så blef det bouppteckning.
Det befanns att gubben Holm
l.ef-vat öfver sina tillgångar. Fridas halfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
