Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
million krympte ihop till futtiga två
hundra tusen.
Vid denna oväntade upptäckt
fylldes Görans själ af raseri. Han hade
blifvit skamligt bedragen I Det var ju
visserligen icke Fridas fel att fadern
var mindre rik än hvad som allmänt
troddes, — men indirekt var det dock
hennes skuld alltihop. H varför gaf
hon honom icke korgen, när han
friade? Kamraterna hade då haft en
förbannad tur! De sluppo helskinnade
undan . . .
Jo, — det här var minsann en skön
affär! Här hade han gått och förlorat
en hel sommar med att kurtisera
fulingen. Han hade gjort sig en
otrolig möda för att vinna henne, bit för
bit . . . Besvär, utgifter och
försmädlighet, — det var all den agrement
som han haft af sin förlofning. Och
nu skulle han bestjälas på den
rättmätiga ersättningen för all sin möda?
Nej, pass!
Vik hädan — o — kristliga
dygder! Mildhet — godhet — och
öfver-seende! Göran tänker inte praktisera
Eder vidare.
Nej! Hvad han behöfde nu, — det
var kallblodighet. Han satte sig ned
och funderade. Hur skulle han bära
sig åt?
Han kunde inte bryta förlofningen,
nu strax efter faderns död. Det skulle
se illa ut. Folk skulle kanske tycka
att det vore hjärtlöst. Han kunde ej
handla så. Bara tanken på en sådan
låghet upprörde hans finkänsliga natur.
Han var en hederlig karll Det skulle
han visa nu! — Han skulle visst inte
slå upp . . • Nej, då! — Han skulle
tvinga Frida att göra det.
Eureka!
Göran drog en suck af lättnad. På
det viset skulle han honorabelt kunna
dra sitt finger ur spelet! Hufvudsaken
för honom i alla lifvets skiften var att
städse lyckas sauvera oskadt sitt eget
dyrbara skinn. — Kunde detta ske
utan att han nödgades lämna sina kära
i sticket, så var det bra. Men befann
han sig i det smärtsamma läget a£t
nödgas välja mellan sig själf och
nästan — då tvekade aldrig Göran hvem
som borde offras. Han hade något
sväfvande begrepp om hvad han var
skyldig andra — men hvad han var
skyldig sig själf — det hade han
alltid utomordentligt klart för sig.
(Görans lifsåskådning var ju icke
precis ridderlig — men det kan ej
förnekas att den är praktisk.)
Tragiska^ konflikt af stridiga plikter!
Hvad du gör lifvet tungt att bära!
Med djup grämelse insåg Göran, att
det var hans sorgliga plikt mot sig själf
att ej ingå äktenskap med fulingen, —
nu då hon upphört att vara ett första
klassens parti. Han hade för mycken
aktning för sin egen person för att
kunna pruta på den summa som hari
ansåg sig böra betinga.
Göran suckade tungt. Det var
riktigt synd om honom! — Kan man
tänka sig en infamare otur än att
tvingas bryta förbindelsen — just nu, när
han vant sig vid Frida — och lärt
sig hålla af henne! Se — det var det
värsta af alltihop. Frida var honom
kär. Han skulle komma att sakna
henne alldeles ofantligt. Det hade
han klart för sig.
Hvilken fatal situation! —
Görans panna lade sig i djupa veck.
Sedan den första vreden lagt sig, togo
hans goda känslor öfverhanden.
Stackars lilla Frida. Det var synd om
henne med! Hur skulle hon kunna
lefva nu utan honom? Hon var ju så
helt hans . . . Det blefve svårt för henne
att slå upp . . . Hur skulle han väl
lyckas förmå henne till det? Det vore
bäst att långsamt afvänja fulingen.
Han hade ej hjärta att kasta henne
öfverbord — ett — tu — tre. —
Hvar dag finge han slita en ny tråd
af de tusen länkar som bundo hop
deras två lif! Det blefve nödvändigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
