Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var ju så ästetiskt anlagd! Hvarför
skulle hon misunna honom ett så
naturligt nöje som att beundra det som
var beundransvärdt! Det gjorde hon
visst inte.
Frida hade inga anlag för
svartsjuka .... Göran stönade. Hvad skulle
han nu hitta på?
Julen kom. Han skickade Frida en
jättespegel! Den piken kunde väl ej
missförstås ?
Frida blef alldeles förtjust åt sin
spegel . . . »Den hänga vi i förmaket,
— du — eller hur, Göran?» —
Det var hopplöst!!!
Det föll aldrig Frida in att Göran
önskade bli henne kvitt. I så fall
skulle han naturligtvis kommit till
henne öppet och ärligt och sagt henne
sanningen — och bedt henne förlåta
all sorg han vållat henne. —
Då hade han varit fri med ens! —
Men se för att handla så, hade
erfordrats fem minuters moraliskt mod . . .
och Göran var en man.
Tiden gick. Nu hade Frida bara
två servetter kvar. Då vore hela
utstyrseln färdig.
Finissons-en!
En dag drog Göran upp sin
plånbok och visade Frida porträttet af en
varieté-diva. Nå? Hvad tyckte Frida?
Var hon inte stilig? —
Frida stirrade på kortet––––-hvar-
för gick han och bar det på sig —
det var underligt! — Nej — Frida
kunde inte se något vackert på den
kvinnan. Hon såg bara ofantligt djärf
ut. »Så? Inte vacker!» — ... Göran
smålog . . . »Nåja — ansiktet är kanske
inte så vackert, men — tout le reste ...»
Det tog skruf. Frida blef krithvit,
men hon svarade icke. Hon lutade
sig öfver sitt arbete och försökte sy.
Det gick inte. Händerna skälfde och
det svartnade för ögonen på henne.
Hon var rädd att brista i gråt så
Göran skulle se det. Hon reste sig och
gick hastigt ut.
Göran gick ett hvarf af och an och
hvisslade sakta. Nu grämde hon sig
därinne . . . stackars fulingen . . . Det
gjorde honom riktigt ondt. Han hade
köpt kortet på ditvägen, enkom för
Fridas skull. . . han hade aldrig ens
sett variété-människan. Han hade lust
att knacka pä dörren och erkänna att
det var ett dumt skämt? Nej — då
hade han ju bara pinat Frida i
onödan! — Kuren var nödvändig. Göran
suckade. Det måste ju ske!
Hvad skulle Frida göra: — Skulle
hon kasta ringen till honom med en
stolt åtbörd? Nej — det gjorde hon
nog inte . . . Öfverösa honom med
förebråelser? — Ännu mindre!
Göran började bli riktigt nyfiken.
Hur skulle hon ta sig ut?
Han hade hört sägas att lidandet
ibland är i stånd att adla de fulaste
drag. Han undrade om sorgens gloria
skulle kläda fulingen . . . Hvarför kom
hon inte? Hon dröjde bra länge!
Göran slog sig ned i en länstol
framför brasan och väntade.
Medan han satt där stilla och
stirrade in i glöden, dök plötsligt ett
halfglömt barndomsminne upp i hans
själ.
Han såg sig sitta ensam i en liten
roddbåt på Mälaren en vacker
sommarafton. Han var en tioårspojke och i
botten på båten låg en gråspräcklig
katt. Det var ett ovanligt fult djur
— ett riktigt vedervärdigt litet kräk . . .
Redan på den tiden utmärkte sig
Göran för ett ovanligt utveckladt
skön-hetssinne. Kattens fulhet hade upprört
honom på det lifligaste. Det var ett
misstag af den gode guden att ha
skapat ett så vidrigt ting! «— Göran
kände sig manad att taga itu med
saken: Katten skulle dränkas 1
Han rodde en god bit ut från land;
så grep han den erbarmligt jamande
tingesten i nackskinnet och slungade
ut den i vattnet. Det var naturligtvis
hans mening att göra katten en tjänst,
genom att befria honom från de lifs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
