Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långa förödmjukelser — som äro
fulhetens arfvedel. — Men det dumma
djuret förstod inte hans välvilja. I
stället för att drunkna med resignerad
värdighet, började kattkräket att simma
mot land. Då blef Göran ond. Han
försökte dänga till den med åran, men
det gick inte. Han höll på att stjälpa
båten istället. I fullt raseri rodde han
efter — och när det dödströtta djuret
flämtande kröp i land, fick han fatt i
det igen.
Då slickade katten hans hand . . .
en stum bön om försköning.
Hu! så vedervärdigt! Kräket hade
då rakt ingen ambition. Göran rodde
ut igen — längre bort. Katten såg
så utmattad ut med det våta skinnet
klibbande fast vid de magra refbenen,
— den kunde nog ej ha kraft att simma
i land en gång till! För säkerhets
skull tog Göran upp sin näsduk och
band hårdt till framtassame. Så reste
han sig upp med blixtrande ögon i
det stolta medvetandet af gryende
mannakraft. Han hade förmågan att pina
ett svagare väsen . . . han var
Skapelsens Herre ! —
Med en nobel gest slungade han
katten långt ut i sjön.
Plums!
Den sjönk likt en sten. En liten
krusning på vågen och det fanns ett
lidande väsen mindre på jorden.
Nu borde Göran ha kännt sig stolt
och glad öfver sin bragd. Men det
gjorde han inte märkvärdigt nog. Nu
önskade han riktigt innerligt att se det
jämmerliga hufvudet sticka upp igen . . .
Han skulle plocka upp kattkräket i
båten och låta det vara i fred, eftersom
det icke tycktes begripa att för de
vanlottade är döden lifvets skönaste
gåfva . . .
Men katten var och förblef borta.
Göran blef riktig ledsen. Det var
värk-ligen ett dumt påhitt. Stackars kisse!
Han hade ju inte gjort Göran något
ondt. Han rådde inte för att han var
vidrig... Ja — nu kunde det inte
hjälpas. — Men det var fånigt gjort.
–––––Ja! Så var det också en
af Görans bättré näsdukar .. .
Göran spratt till. Dörren öppnades.
Där kom fulingen.
Hvar fanns sorgens gloria?
Frida var svullen af gråt —■ hon
påminde om den halfdränkta katten .. .
Göran kände sig djupt besviken.
Frida var icke tragisk. Hon var grotesk.
Hans varma medkänsla försvann.
Han låtsade icke se henne utan
fortsatte att stirra in i elden.
Det blef en lång tystnad.
Till lifvets slut skulle Frida minnas
den kvällen: de bittra upptäckternas
kväll. . .
Göran var icke felfri längre.
Han hade handlat illa. O! hvad
hon led. Fanns det då inga
förmildrande omständigheter? Hon letade
för-tvifladt och fann inga. Hvar skulle
hon finna något hvarmed hon kunde
dölja sin afguds nakenhet?
Hvarför hade han rifvit bindeln från
hennes ögon! Hon ville ej se. Lifvet
är blott uthärdbart så länge man
blundar . . .
Hvad skulle hon taga sig till nu —
när hon ogillade Göran! Det blef så
svårt att be om förlåtelse, när det var
han som hade orätt. ..
Tystnaden blef olidlig. Göran reste
sig för att gå.
I afskedets stund såg fulingen på
honom med sina förgråtna Ögon ... ur
hennes beklämda hjerta trängde fram
två ord . . . »Stackars du!» —
Hu! Det var precis som när
katten slickade hans hand. Han erfor en
rysning af vedervilja. Göran förstod
ej att i Fridas själ vreden öfver att
hon blifvit så behandlad — helt dött
bort i sorgen öfver att han kunnat
handla så . . .
Han erfor för henne det våldsamma
förakt, som den kvinna förtjänar,
hvilken i sin kärlek finner kraft att förlåta
— det oförlåtliga . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
