Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af hvad som ti made sedermera hade
Frida ingen förnimmelse. Ella måste
sakta ha gått sin väg. Frida märkte
det icke. Ljudet af dörrar som
öppnades och stängdes nådde svagt hennes
öra.
Så blef allt tyst.
Hvad hade händt? — Någon
katastrof hade inträffat — men hvad? Frida
visste inte. Hon var alldeles bedöfvad.
Hade huset rasat ned och krossat henne
under dess spillror. Förmodligen.
Ungefär så kändes det. Kanske hon var
död? Ja visst! — Hon var naturligtvis
död — det var ju omöjligt annat.
Hon hade ju tydligt känn t hur ett svärd
gick genom hennes själ och skar af
tråden som förenar ande och kropp . .
Barmhärtige Gud, hvad det gjorde
ondt ... Men det gick ju så fort
öf-ver . .. Frida smålog . : . Nu kändes
det så skönt. Hon slöt ögonen och
satt alldeles stilla. Hon njöt af att
vara död. Lifvet var redan så långt
borta. . . Hvad tjänade det till att
gräma sig så mycket? Tillvaron var
ju så kort . . .
Fröken! Fröken! Fröken! — skrek
en gäll röst tätt intill henne. Frida
spratt till förskräckt.
»Det är telefonbud från sömmerskan.
Fröken kan inte få profva i morgon.»
Frida stirrade på husan. Det var
ju Kristin! — Det var högst
egendomligt. Hon såg sig ikring i rummet,
Der stod soffan . . . och divansbordet.. .
och skåpet . . . allting precis som
vanligt. Det var ju samma rum som hon
bodde i när hon lefde. .. Hur kom
det sig? Då fylldes Fridas själ af
ångest. Var hon då inte död? — Hon
nöp sig hårdt i ena armen. Det gjorde
ondt. Då förstod fulingen med fasa
att hon lefde ännu.
Frida sprang upp. Det var omöjligt
att sitta stilla. Hon blefve tokig. Hon
började gå af och an likt en fånge i
sin cell. Det var som kretsade gamar
kring henne i luften, färdiga att slå
ner. Hvart kunde hon fly de olidliga
minnenas skara?
Det var ej sin sköflade framtid hon
sörjde. Morgondagens fröjd och ve
stå i Guds hand. Mänskorna måste
finna sig i att förhoppningar gäckas.
Framtiden tillhör oss icke. Men det
förflutna . . . det borde vara vår
egendom! Döda fröjder, genomkämpade
strider, försvunnen lycka — se — allt
detta är vårt. Den fattigaste och
eländigaste varelse som jorden bär äger
minnenas rikedom. O! man bör ej
stjäla från en människa hennes minnen . .
— ej rifva upp andras grafvar och
säga:
Hvad du älskat — det var
styggelse . . . hvad du trott på — det var
svek . . . hvad du hoppats — det var
gyckel . . . Om du gråter, — då skall
världen le åt dig — ty det förflutna
du trodde dig äga — det var ej ditt.
Du toka! Du har ej rätt att gråta:
Du har aldrig haft något förflutet! Det
var narrspel alltihop.
Så bör man ej tala till en
människa, ty när natten är mörk, är det
skönt att minnas den sol som gick ned.
Nej — Frida ville ej tänka . . . Hon
skulle försöka räkna i stället.
Ett, två — tre — fyra . . . O! Göran
— Göran .. . fem, sex, sju . . . hvarför
gjorde du mig detta . . . åtta, nio . ..
Nej — det tjänade ingenting till.
Tankame kommo åter.
Nåväl — så frossa då, gamar! —%
Hvarför värja sig? Människan flyr icke
en timme som måste genomlefvas.
Sedan komma andra timmar —
kanske dagar, veckor, månader och år . . .
men de bli mindre svåra att uthärda.
Det är tryggt att se framtiden till
mötes, när man har full visshet om
att hvad än det okända kan bära i
sitt sköte, måste dock kommande kval
blekna bredvid de flydda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
