Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Första boken. De båda skönheterna. Tredje kapitlet (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och springer in till sin syster i rummet
bredvid och, blickande in i miss
Morales’ mörka ögon, hvisk ar hon : »Luis
har talat?»
»Allt hvad en man af ära borde»,
svarar Laura. »Han älskar mig, men
vill inte mottaga någon underpant af
min hand, förr än han kommer tillbaka I»
»Ah! Och du sade —»
»Hvad hvilken älskande kvinna som
hälst skulle sagt! Att om han
återkommer, så skall jag bli hans hustru,
vare sig han är rik eller fattig, bättre
eller sämre, för evigt I» Märkande därpå
kärlekens låga tindra i systerns ögon,
hvi-skade Laura: »Mr Temple har talat
med dig?»
»Se!» Och flickan håller upp det
hvita fingret prunkande med en
diamantring.
Men sedan Grayson nu präntat in
de sista detaljerna af Kubaaftären i
Temple, ropar han plötsligt: »Farväl!
Gud vare med dig, min gosse!» Därpå
ropar han till flickorna: »Blanche!
Laura! Kom så får ni ta farväl af
honom.»
Därpå träder miss Morales fram till
Howard och hviskar: »Mina bästa
välönskningar !» och räcker honom sin
lilla hand, anmärkande med låtsad
munterhet: »Ni är snart tillbaka igen,
och då —»
Men som denna tanke bringar en
ännu sorgsnare i hennes sinne, säger
hon halft skrattande för att dölja sin
rörelse: »Jag skall vifta ett farväl till
er från växthuset», och skyndar ut,
medan Ortiz, skrikande till, ty han har
mycket lätt för att gissa hvad
Lauras »då» syftar på, trycker Tempies
hand och säger allvarligt: »Jag ber att
få säga detsamma, Howard, min vän.
Vi få nog knappt lyckan att träffa
hvarandra på Kuba!»
Ögonblicket därpå söker han upp
miss Morales för att inte vidare behöfva
se Blanches ansikte, ty det uttrycker
nu en sådan lidelse, att den kommer
honom att rysa af svartsjukans kval.
Grayson hade nu velat tillägga
några ytterligare affärsmässiga ord
angående omkring tusen fat socker,
magasinerade i Santo Espiritu, men
uppfångande blicken i sin dotters ögon,
som sade honom: »Vid skilsmässan
från den man jag älskar måste jag rå
om honom ensam», nöjde han sig med
att ge Temple en sista handtryckning
och yttra några brådskande ord till
honom, hvarpå äfven han går in i
växthuset.
Här stodo de sålunda midt emot
hvarandra — nyss förlofvade och
redan färdiga att skiljas. Deras sista
ögonblick stördes genom ankomsten af
mr Pompey Smith, som klifver in
utstyrd för resa i tropikerna, hållande
en stor, hvit solskärm i handen, men
med vildt uppspärrade ögon och litet
blek om läpparne, tydligen med
anledning af en tidning, som han bär
hopskrynklad i handen.
Denne hedersman anmärker:
»Vagnen väntar på oss, mr Temple.»
»På minuten!» svarar hans
husbonde förargad.
»D’ä’ en förfärlig jpängd fler
blodiga underrättelser där borta ifrån. De’
här andra extra extrabladet säger att
de’ går ett rykte, om att spaniorerna
ämna skjuta kapten Frey och alla de
öfriga ’Giniusfångarne’. Slaktar dem
likt boskap, sah! Slaktar dem —»
»Kom inte hit med dina dumma
historier! Gå din väg I» ropar Temple,
då han märker att hans fästmö blir
mycket blek och att hennes späda
läppar skälfva nervöst vid Pomps
hårresande berättelser.
»Jag kommer troligen inte att stanna
borta längre än en eller par månader,
Blanche», sade han lugnande.
»Gör det så kort som möjligt!»
kvider den unga flickan. »Jag nämnde
ingenting till pappa om vår förlofning.
Detta skulle endast ha framkallat
diskussion, och jag har endast tid att säga
dig farväl — ty jag vet du måste fara!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
