Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fragment af ett bref från Erik Sjöberg (Vitalis) till Karl Aug. Nicander (hittills otryckt) - Zaren, af Harald Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en skön luft jog andades där. I
lif-vets flod från dess blanka spegel
reflekterades strålame af himmelens bild.
Men kort var mig drömmen, ödet
och naturen ställde sig i förening, i
full rustning på kampplatsen emot mig.
De fordrade försakelse. Då blef mig
lifvet bittert. Mitt hjärta frågade: hvi
får jag ej älska. Det suckade och
mitt öga grät. Då samlade jag min
kraft, ej till strid; det hade varit oädelt,
utan till resignation. Jag
underkastade mina önskningar den eviga
ordningen som befaller öfver mina öden.
Min kärlek framandades jag i toner;
men ej som åt jordisk skönhet
frambar jag henne dem. Hennes bildblef
en klenod för mitt hjärta; men min
fantasi förhöjde kvinnans bild till en
ängels och under denna form älskar
jag henne ännu. Mig gaf min genius
i lifvets morgonstund, ej att bland alla
minnen bortdrömma mitt lif på
svan-dunsbädden. Rikedom, purpur, börd
och kroppens styrka och hopens beröm
lade han ej i min hand, utan under
mina fotter. Vänskapens salighet och
den huldas kyssar, hvarefter min själ
längtade, till dem hänviste han mig
vid jordlifvets slut. För mig gjorde
ödet och naturen hvarje plikt svår.
Mig bl ef det gifvet att se mina
plikter i ansiktet. En lätt natur och
omständigheter, som lydde min vink,
upp-fylde dem aldrig utan min åtgärd. Jag
vet inte af hvad njuta är. Den vida
sublimare lotten blef mig tilldelad att
med mäktiga fiender kämpa om mitt
värde och det utan hopp om en enda
jordisk tröst. Men . . .
ZAREN.
Han ville fred — men blott från kamp med vapen:
han var ju blödig och ej tålte blod!
I maktord, glupskare än Kruppska gapen,
han ville ha sin egen krigs-metod.
Med ed, som brytes, och med ord, som ryggas,
kan mera vinnas än med minors svek.
När med ett pänndrag envåldsmakt kan tryggas,
hvad höfves då väl värjors råa lek?
Och in med svekets horder så han stormar:
in öfver land, som honom trognast var.
Ett grepp . . . och Finlands ryggrad om han tormar,
att upprätt finne må bli böjd barbar.
Det land, som aldrig skulle honom svika,
om också syskonlandet bjöd sin hand:
skall det väl nu få se sin styrka vika,
få se sin trohet lönt med slafvens band ?...
Harald Jacobson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
