Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - Praxiteles. En teckning ur antikens konsthistoria. Af August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flesta gudabilder mer eller mindre
troget följde ett erkändt mönster. Huru
lika hvarandra äro blott t. ex. ej antikens
alla Minerva-framställningar, för hvilka
mestadels urbilden varit Fidias’ berömda
Athena i Parthenon! Men äfven i andra
fall är det anmärkningsvärdt, huru
ihärdigt vissa omtyckta motiv
generation efter generation
kunna upprepas, ofta använda
för olika ändamål. Hermes
i Olympia, som själf går
tillbaka till Kefisodotos’ Eirene,
får t. ex. i afseende på
handlingsmotivet en afläggare i
den under 200-talet f. K.
uppkomna gruppen »Silenen
med Backosbarnet» *. Och
hans typ åter går igen i en
hel räcka statyer med
»Vati-kanens Hermes» och den i
Athen befintliga »Hermes från
Andros» i spetsen. Hufvud
-saken var den konstnärliga
behandlingen af det
öfver-komna och däruti kunde ju
skulptören nedlägga sin
subjektiva uppfattning och sin
personliga stil.
»Hermes med
Dionysos-bamet» har ej i oskadadt skick
kommit till oss. Mest
medfaret har barnet blifvit, men
äfven Hermes’ armar och ben
ha lidit åtskilliga förluster.
Dock har tid efter annan icke
så litet af det bortslagna
påträffats.
Hermes’ ställning uttrycker
sorglös hvila. Den ena
höften utskjuter i en fint
markerad båglinie, hvilket är
karaktäristiskt för de flesta af mästarens
bilder och naturligtvis har efterbildats
af otaliga senhelleniska skulptörer.
Gudens hufvud böjer sig lindrigt ned mot
• Eu afgjutning i Nationalmuseum. Silener
kallas de äldre satyrerna.
barnet, men eget nog gå hans blickar
förbi detsamma drömmande ut i
rymden, och i ansiktsuttrycket ligger
något inåtvändt, aningsfullt och
svärmiskt. Man vill tro, att han helt
upptages af något glädjerikt kommande,
som han skådar i inbillningens förgyl-
lande ljus. Detta ansikte är ett af
antikens mest besjälade, och dess skapare
var också redan i forntiden ryktbar
som det själiska uttryckets mästare.
För Cicero var ett praxiteliskt hufvud
skulpturens högsta spets.
En annan bland de yngre gudarne,
»VATJKANENS GENIUS».
PRAXITEL.es’ EROS-TYP. ROMERSK El-TKRltl LUNING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
