Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - Londons »Tower». Af E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lig grymhet bara det. Just som jag
stod försänkt i betraktelser öfver såväl
judames som alla andras här inhysta
sorgliga öde, kändes något mjukt och
varmt stryka emot mina fotter. Böjande
mig ned, upptäckte jag med någon
ansträngning en liten, svart kattunge, som
tydligen trifdes mycket bra i sin dystra
hemvist och alls ej besvärades af någon
ängslan för fridlösa skuggor från
fordom. Guvernören håller sju svarta
kattor särskildt för dessa källarhvalf:
men inte är det lätt att begripa hvad
råttor och möss kunna åstadkomma för
skada därinne.
Alldeles i närheten ligga några af
de förutnämnda »oubliettes»,
skräckinjagande, små jordhålor, endast nio
fot i fyrkant.
Visst är det ljufligt att ha kommit
till världen så pass sent, långt efter
dessa hårda tider och ljufligt att åter
få klättra upp för den rankiga trappan
och gå ut i det klara, höstliga
solskenet. De rödglödande vildvinsrankorna,
som klänga här och där längs de
väderbitna, raggiga tomytorna, smeka ögat
och den friska luften är härlig att insupa.
Slutligen få vi ej försumma att titta
in i »the chapel of S:t Pieter», strax
bredvid militärbarackerna. Här hålles,
liksom i St. John, gudstjänst hvar
söndag, t. o. m. oftare. Orgeln i S:t Pieter
är en bland de äldsta i England, byggd
omkring 1660 och organister från hela
Europa bruka komma hit för att få se
densamma. Men det märkligaste i hela
kapellet är likvisst koret, enligt
Mac-aulay »den sorgligaste fläck på
jordens yta». Här hvilar blomman af
Towerns offer — femton de vänaste
ladies och förnämligaste riddersmän,
hvilka af afund, hat och intriger
störtats från ärans och maktens tinnar och
måst ljuta sitt blod för bila eller svärd.
Intet är så melankoliskt som en
öfver-gifven och fallen storhet och intet så
sprödt som ett bleknadt rykte!
Lady Jane Grey och hennes make,
lord Dudley; Robert Devereux, earl of
Essex; Anne Bolleyn; Catherine
Howard; lord admiral Seymour; sir
Thomas More m. fl. — alla sofva de den
sista sömnen under koret i S:t Pieter’s
chapel. Requiescant in pace!
I de nyssnämnda Waterloo Barracks,
en långsträckt byggnad i norr från
White Tower, äro en del
garnisons-trupper förlagda, hvilka naturligtvis ha
att bestrida vakttjänstgöringen inom
vallame. Hvar kväll kl. 11 äger här
en ganska egendomlig ceremoni rum.
Den af the warders som för dagen haft
nycklame till »the regalia» sig
anförtrodda, lämnar Wakefield Tower på
slaget 11 och möter utanför den nya
militärvakten, hvars befölhafvare
anropar honom med orden »Hvem går där?»,
hvartill warder’n svarar »Hennes
majestät drottningens nycklar». Härpå
svarar åter hela vakten »Gud bevare
drottningen, amen!» — hvarefter nycklame
öfverlämnas till officeren. Natt efter
natt se’n långliga tider tillbaka ha dessa
repliker växlats mellan resp. warders
och militär — endast med den
skillnaden att det ibland heter »kungens
nycklar» etc., hvilket ju något
förändrat formuläret.
I ett af de många tomen — jag
minns ej rätt hvilket — finnas
uppställda 86,000 gevär af modernaste typ
och färdiga att tillgripas vid första
mobiliseringsorder. Emellertid består
Towern inte helt och hållet af idel
minnen och förrådskamrar, här är också
godt om bostäder med nutida
inredning, hvarest alla hithörande tjänstemän
logera, höga som låga. Apropos de
senare, så äro drickspängame till
warder’n en ganska dryg pålaga — de
uppträda med mycken grandör dessa
herrar, och hur det är — man tycker
ej det är riktigt trefligt att komma med
för litet kontant erkänsla, i synnerhet
som deras ledning oftast är mycket
instruktiv och man utan densamma vore
tämligen förlorad i kaos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
