Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - »Gud bevare zaren!» Berättelse från Ryssland af Carl Warder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”GUD BEVARE ZAREN!”*
BERÄTTELSE FRÅN RYSSLAND
AF
CARL WARDER.
TDolotinska järnvägsregementet var
ut-ko mm end er adt till skyddsvakt på
en bansträcka, som skar floden Dlinnaja.
Bron öfver detta vattendrag var ej så
alldeles aflägsen från byn Bolotinskoje,
efter hvilken regementet var uppnämndt,
men man kunde dock ej från byn se
fram till bron, emedan floden slingrade
sig i många bukter genom det skogiga
landskapet.
Men, för att återkomma till hvad jag
började med, hvarför behöfdes då
skyddsvakt på banan? Fredliga jordbrukare
och skogshuggare voro invåname i
Bolotinskoje och de andra byame i
nejden. Kan väl vara, men när zaren
reser, så förutsätter man liksom, att
detta skall förvandla alla människor till
nihilister och mördare, eller åtminstone
att dylika våldsmän finnas öfverallt vid
den väg käjsaren skall färdas. Därför
står en soldat på post för hvart
hundrade steg vid banan med skarpa
patroner och order att skjuta hvem hälst,
som ej stannar på visst afstånd från
den bevakade järnvägslinien. Vid själfva
öfverfartsstället voro väl 30 man för
att hindra hvarje obehörig att nalkas.
Midt på bron stodo 4 poster, två vända
nedåt floden, två uppåt. De senares
namn skall jag säga er, ty om dem är
denna berättelse skrifven.
Den ene helte Vasilij Aleksandrovits**
Tsernovolosov, den andre Andrej
Ivano-vits Dobrodusnij. Goda vänner voro
de båda unge männen, båda hemma
från Bolotinskoje. I tjänsten hade de
• »Boje tsarja hranjil» — Gud bevare zaren!
— inledningsorden till ryska folksången.
** its uttalas itsch.
varit 3 år, nu skulle de snart åter vara
fria och få komma hem och bo hos
de sina. Vasilij älskade Andrejs syster,
som hette Natasa* och var en af byns
vackraste och bästa flickor, händig och
hjälpsam i hushållet och god och höflig
mot sina föräldrar. Denna kärlek var
kanske äfven ett band mellan
ynglin-game — och var det så, så blef detta
än starkare därigenom, att Andrej
ansåg den unga, svartögda Jekaterma
Aleksandrovna, Vasilijs syster, vara den
bästa flicka i världen.
Vasilij hoppades få gifta sig så snart
vämeplikstiden var slut och hoppet var
välgrundadt, ty hans tillämnade
svärfar, den duktige Ivan Kuzjmits,
Na-tasas far, tyckte mycket om sin dotters
älskling, emedan denne var hurtig och
arbetsam. — Möjligt är att Andrej
hade afsikter i samma riktning i
afse-ende på Katja** och icke tror jag, att
han häller skulle ha blifvit illa
upptagen af flickans föräldrar. Därom vet
jag dock ingenting visst, ty Andrej var
med all sin skämtsamhet och sitt glada
lynne en karl, som ej sade för mycket
i viktiga saker.
Så stodo nu de bägge soldaterna
där och stirrade uppför floden.
Alldeles bredvid hvarandra voro de väl
icke, men de kunde i alla fall godt
samspråka litet, och allt jämt utbytte
de några ord.
»Vasjka», sade Andrej en gång, »i
dag var det som farsgubbame tänkte
ge sig i väg med sin stockflotte utför
floden. Roligt vore det att en gång
* Natasa uttalas Natascha.
** Smeknamn af Jekaterina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
