Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - »Gud bevare zaren!» Berättelse från Ryssland af Carl Warder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talar så. Akta dig, det kunde hända
dig något förskräckligt, om någon
annan än jag hörde dig. Kommer
någon, så skjut, skjut, säger jag dig. Bry
dig icke om sådana där funderingar!
Icke kan du eller jag ändå förstå
saken. Kaptenen och öfversten de
begripa nog hvad det gäller — du har
bara att lyda.»
Andrej kände sig litet osäker vid
kamratens ord, men kunde ej afhålla
sig från att säga:
»Men jag får väl tänka i alla fall.
Begriper jag, så är det ju bra —
begriper jag inte — ja, då är ju ingen
skada skedd — jag tycker ...»
»Tig, åsna, underofficeren kommer»,
ropade Vasilij med något undertryckt
stämma och Andrej höll inne midt i
meningen.
Underofficeren, Nikolaj Osipovits
Ta-por, var en sträng och barsk karl,
alltid färdig att slunga hårda ord omkring
sig. Särskildt var han bister mot
soldaterna från sin hemtrakt, Bolotinskoje
och dess grannbyar, ty han ville visa
dem hvilken mäktig man han blifvit.
»Djäfvulen annamme er, lymlar!»
skrek denne morske krigsman. »Står
ni där och pratar i stället för att hålla
vakt. Begriper ni, åsnor, att det är
för zaren ni postar. Stilla och tyst
som stockar skall ni stå, annars skall
jag nog laga, att fan tar er. Har jag
inte sagt er, att jag inte tål
vårdslöshet i tjänsten. Bondlymlar,
käring-tungor!»
Så grep han Vasilij i kragen, ställde
honom mot broräcket och fortsatte i
sin förra vänliga ton:
»Där står du och rör icke en lem
— begriper du!»
Så upprepade han manövern med
Andrej, och då han nu tyckte sig ha
uppfyllt all rättfärdighet som
underofficer i ryska armén, gjorde han helt
om och afiägsnade sig.
Hans ord verkade dock icke alltför
mycket pä de båda soldaterna. De
stodo visserligen stramt i honnör med
ögat på honom, så länge han talade,
men då han gått var vördnaden borta.
Nikolaj, eller Kolja, som han vanligen
öknämndes, var för mycket en af dem,
för att han skulle ha någon ovanlig
»respekt» med sig.
»Vasjka», sade Andrej, »den där
han svär och förbannar duktigt nog.
Du tycker väl att han är af mycket
förnämare ämne än du.»
»Skräp pratar du, Andruska»,
genmälde Vasilij. Kolja skrek och yfdes
lika bra innan han blef underofficer,
och icke har han blifvit bättre efteråt
Men se officerarne, med dem är det
annat — de äro födda till officerare
och herrar de — och zaren — ja bäst
är att ej tala om honom.»
»Ja, zaren», återtog Andrej, »undrar
just om han kommer snart. Icke lär
vi få någon besvärlig vakthållning.
Hvem skulle här vilja tränga sig fram.
Far får allt vänta med flotten nu tills
vägen är fri. Hoppas han håller sig
undan. Annars blefve jag tvungen att
skjuta gubben, och det vore inte så
trefligt — eller hur, Vasjka?»
»Skjuta sin far — är du galen»,
ropade den andre — »icke för något i
världen skulle jag ens rikta bössan mot
honom. Han gaf mig ju lifvet.»
»Ja, men du menar ju själf att zaren
står öfver denna världen — och så
ordern. Vågar du trotsa den, du? Tänk
på den stränge Kolja», skrattade
Andrej.
»Du pratar så mycket strunt,
Andruska», sade Vasilij. »Bra är att inte
gubbarne synas till i alla fall. Jag
känner mig liksom rädd, då jag tänker
på att de kunde komma.»
»Rädd! Hvad är du för en soldat!
Är du rädd så spring då hällre hem
raka vägen och sätt dig och jollra med
Natasa!»
Märkvärdigt nog tycktes Vasilij inte
vidare angenämt berörd af sin väns
skämt, som han dock borde ha vant
sig vid. En viss förstämning grep ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
