Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - »Gud bevare zaren!» Berättelse från Ryssland af Carl Warder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom rent af — han förstod ej själf
h varför.
De unge männen stodo tysta en
stund och stirrade uppför floden. Denna
gjorde en krök på omkring 500
meters afstånd, och som stränderna voro
klädda med småskog, så kunde de båda
posterna ej se längre än till detta knä
på det breda vattenbandet. Allt var
stilla och lugnt. Floden gick jämnt
och stadigt sin väg, banad sen
årtusenden, och vattenytan var blott svagt
krusad, ehuru strömmens styrka ej var
obetydlig. Det är märkvärdigt, huru
man kan fängslas af att blicka ned i
en stor rinnande vattenmassa. Man
följer hvarje liten hvirfvels eller
krusnings väg med uppmärksamhet ända
tills den försvinner för ens ögon,
tan-kame slappas och stanna, försvinna
som droppame i strömmen. Ju längre
man ser, dess svårare blir det att slita
sina blickar loss, och när man
slutligen ser upp, förefaller en skog och
mark dystrare än vanligt, och man
tycker att de borde ryckas med af
vattnets eviga rörelse. — Så stodo
Vasi lij och Andrej och läto sig ledas af
flodens guddomligheter, läto sina själar
följa med på dessas lockande färd.
Icke skötte de vakthållningen så
fasligt omsorgsfullt på det viset, men det
gjorde ju också ingenting, ty något
oroväckande förspordes undertiden icke.
Slutligen väcktes de af ett rop uppåt
linien. De sågo hastigt upp och
med detsamma märkte de att något
började röra sig i flodkröken. Där
stack något svart af mot vattenytan, och
detta tilltog ganska hastigt i omfång.
Slutligen fyllde det en god del af
flodens bredd och närmade sig därunder
bron allt mera. Så syntes bortre
ändan på den svarta massan.
»En stockflotte!» ropade Andrej och
Yasilij nästan samtidigt.
På flotten syntes två mänskliga
skepnader, som men långa stakar höllo den
i midten af strömfåran.
»Det kan val aldrig vara de gamle
häller», sade Vasilij, nästan med andan
i halsen. »De tyckas inte känna till,
att ingen får komma fram till bron.»
Andrej stirrade och stirrade. Ett
förskräckt uttryck spreds öfver hans drag.
»Vasjka», stammade han slutligen,
»Vasjka, det kan ej vara några andra.
Jag känner igen far och Aleksandr
Timofejits. Gud i himlen, må
helgonen stå oss bi!»
Flotten närmade sig hastigt. Den var
nu på blott 2—300 meters afstånd,
kanske mindre. Dess fart syntes de
båda unga männen som ett iltågs.
»Vi måste ropa an dem. Vi måste
hejda dem», sade Vasilij med blekt
ansikte.
»Skrik då, skrik för Kristi skull»,
uppmanade Andrej, »du har starkare
röst än jag.»
Och Vasilij skrek, så att lungorna
höllo på att sprängas:
»Halt därborta! Stanna, stanna för
Guds skull! Far, Ivan Kuzjmits, stanna
eller ni far rakt i döden!»
Om några ögonblick svarade från
flotten en röst, försvagad af afståndet:
»Vasjka, är du där? Hvad skriker
du för slag? Vänta tills vi komma
närmare.»
»Kom inte närmare», röt Vasilij.
»Stanna far, stanna! Stöt flotten mot
land! Ni bli skjutna, om ni komma
närmare.»
Nu tycktes fadern ha hört åtminstone
något så när.
»Skall jag stanna flotten», ropade
han till svar. »Galen är du, son; tror
du jag kan stanna den här?»
Nu voro de så nära, att man kunde
höra hur gubben tillade vänd mot Ivan:
»Dumheter pratar han därborta. Är
djäfvulen i pojken?»
Ännu en gång ansträngde Vasilij
sina lungors hela styrka — som om
han blott genom kraften af sin röst
skulle ha kunnat hejda den tunga
massans rörelse:
»P’ar>, skrek han, »stanna pa fläcken
eller hoppa i sjön och simma i land!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
