Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - »Gud bevare zaren!» Berättelse från Ryssland af Carl Warder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stockflotten? De visste ej af att man
icke skulle få komma fram under
järnvägen. *
»Ej, Vladimir», upprepade Sofja,
»säg fort, har du sett dem, min man
och Aleksandr Timofejits? Äro de
här i närheten?»
»Vet inte», svarade soldaten
likgiltigt. »Här var förbjudet att komma
fram.»
»Hvad pratar du», ropade Arina, »om
det var förbjudet att komma fram, och
så var det ju, så måste männen vara
i närheten. Svara, har du sett dem?»
»Nej», sade soldaten, »icke hvad jag
vet. Gå dit fram och fråga, kanske
äro de där.»
Han pekade mot bron.
Byborna skyndade vidare, förvånade
öfver att de sökta ej sågos till, och
undrande öfver hvart de tagit vägen.
De kommo fram till bron, sågo
soldathopen och stannade tvekande. Men så
upptäckte de stockflotten, som fastnat
nedanför, och samtidigt hörde de
Alek-sandrs röst midt inne i skocken.
»Där äro de», skreko Arina och
Na-tasa och sprungo fram, trängde sig in
mellan soldaterna och i nästa
ögonblick träffades deras ögon af den
fasa-väckande syn, som Ivans och än mer
Andrejs döda kropp erbjöd.
Natasa skrek till som stungen med
knif. Sofja, som kom efter, hörde
hennes rop, armbågade sig fram till
hennes sida och utom sig af bestörtning
föllo de båda kvinnorna ned vid liken.
»Ivan, är det Ivan, min man», skrek
Sofja, »är han död! Och denne» —
en fruktansvärd aning slog henne, då
hon varsnade den hufvudlösa kroppen
bredvid — »är det min son ?» Rösten
stockade sig i hennes hals, och hon
kunde blott knappt hörbart stamma:
»Gud, min Gud — är det värkligen
Andrej? Aleksandr, hvarför tiger du
— svara, säg mig, det är ju icke
Andrej:»
Det fanns en till, hvars blick med
den mest ångestfulla förbidan hängde
vid Aleksandrs läppar, och det var
hans dotter Jekaterina. Fadern såg på
sin dotter, såg på Sofja, känslorna
arbetade i hans bröst, som om det skulle
vara nära att sprängas — men han
fick ej fram ett ord. Dock, svaret lästes
i blicken.
Natasa hade upptäckt Vasilij, som
med en nästan omedveten rörelse ville
gå undan, då hans älskade kom. Hon
sprang fram till honom, grep honom
i armen och utbrast:
»Vasjka, Vasjka, är du här? Hvarför
tiger du; ser du icke att det är jag.
din Natasa? Svara, hvad har händt?
Hur är det med far och bror? Hör
du mig icke? Se då på mig!»
Men Vasjka kunde icke för sin död
vända blicken mot den älskade flickan,
kunde icke se in i hennes spörjande,
förtviflade och dock så ömma ögon.
Han kände sin strupe hopsnörd, så att
han tänkte kväfvas. Med en våldsam
rörelse sökte han slita sig lös. Men
Natasa höll honom hårdt i armen, lade
sin hand på hans kind och vände hans
hufvud mot sig.
»Vasjka», ropade hon, »Vasjka, är
du vansinnig? Vill du fly från mig —
fly nu? Vasjka, för Kristi skull, svara
mig, hvad har skett, vet du det?»
I Vasjkas själ rasade liksom en
fruktansvärd hvirfvelstorm. Han kunde ej
tänka, ej tala. Han kände blott en
oändlig smärta vid den älskades grepp
och ord. Det var som om något skulle
ha tvingat honom att rusa bort, bort,
bort så långt som han kunde tills han
störtade död till jorden och blef fri
alltsammans.
Flickan råkade i förtviflan. Hennes
Vasilijs underliga beteende bragte henne
för ett ögonblick att glömma både far
och bror. Hvad skulle hon göra för
att få honom att tala! Ett par
sekunder stirrade hon med förfärlig
rörelse på hans bortvända ansikte, så
höjde hon sig plötsligt, slog båda
ar-marne hårdt om hans hals och kysste
honom, kysste honom med en glöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
