Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - »Gud bevare zaren!» Berättelse från Ryssland af Carl Warder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
buren af hela hennes själs kärlek och
ångest. Och för den kyssen försvann
stormen ur ynglingens själ. Men ack,
hvilken förödelse lämnade den icke efter
sig. Den unge mannens hela kraft var
bruten; han kände sig förkrossad,
förintad i sitt innersta, utan förmåga till
själfständig handling.
Han segnade ned på knä framför
flickan, grep hennes hand med bägge
sina händer, kysste den och utbrast:
»Natasa, Natasa, hur vill du att jag
skall våga se på dig, hur skall jag
djärfvas tala till dig, sen det skett. . .
ja — sen det skett...» Mer kunde
han ej säga, utan utbrast i tårar.
»Vasjka, hvad är det då som skett»,
sporde flickan förtviflad, »vill icke du
säga, hvem skall då säga?»
Natasa skulle blott ha behöft vända
sig om för att få svar på sin fråga.
Hon skulle dä ha sett sin mor ligga
afsviramad på marken, prässande ett
människohufvud mellan sina händer, ett
hufvud, hvars drag voro förfärligt
vanställda — och dock för lätt igenkända,
dét af vagnshjulen afskurna hufvudet
af hennes broder. Hon skulle ha sett
mängden med tårar i ögonen, sett
sträfva främmande män och förnäma
officerare upprörda vända bort anletet
från den skakande synen. Hon borde
ha kommit ihåg, att blott en död
kunde ligga så stel och orörlig som
hennes far, borde ha mints blodet
som hon varsnat på hans bröst —
men allt detta var försvunnet för henne
för stunden — så underliga äro
människornas själar. Flickan såg blott
ynglingen, som förkrossad af sorg
knäböjde vid hennes fot och gråtande
kysste hennes hand. Ur hans mun
ville hon höra en förklaring — en
förklaring af den som ansåg sig vara
skulden till alltsammans. Hvilken
bly-tyngd lade icke den älskades fråga
på Vasilijs själ.
»Vasjka», sade Natasa åter, »du som
aldiig hade ord nog för din kärlek,
tiger du nu, då jag frågar? Har Gud
låst din mun, har han förhärdat din
själ? Har du förbrutit något, eftersom
du ej vågar tala?»
Och hon brast i gråt, i bittraste
gråt. Då vaknade åter stormen i
ynglingens bröst, men en storm olik den,
som rådt där nyss. Han sprang upp
och ropade:
»Natasa, du vill veta hvad som skett,
du frågar mig efter din far och din
bror — mig som dödat dem bägge!
Ja, det var jag som sköt din far i
hjärtat, jag som begick den
fruktansvärda ogärningen. Natasa, döda mig
med samma, det är allt jag begär!»
»Vasjka — Vasjka — du dödat. . .»
var allt Natasa fick fram. Hon vände
sig om som i en fruktansvärd dröm.
Då såg bon synen på marken — och
segnade ned äfven hon, nästan
af-svimmad.
Den åldrige Aleksandr riktade sin
blick med ett fruktansvärdt uttryck på
sonen, då han såg flickan falla.
Långsamt närmande sig Vasilij, höjde han sin
hand, som omfattade en grof
timmer-bila, mot honom och sporde doft:
»Har äfven detta skett på
befallning?»
Stepan, den godhjärtade ynglingen,
trodde att gubben skulle döda sin son
i sin vrede och ropade:
»Aleksandr, ja, Aleksandr
Timo-fejits. Han sköt på order. Det är
ej hans fel. Lugna dig!»
Men Aleksandr hörde honom ej.
Han trädde närmare sin son med höjd
arm. Då vaknade Natasa, såg hvad
som försiggick och som af ingifvelse
utbrast hon!
»Du ämnar döda honom! Gud i
himmelen är du galen!»
Fadern häjdade sig ett ögonblick vid
ropet. Vasilij stod orörlig med
händerna knutna ej till försvar utan blott
af förtviflans undergifvenhet.
»Natasa», sade han matt, »låt
honom hållas. Jag förtjänar mitt öde,
jag sköt din far.»
Flickan tog ett steg tillbaka och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
