Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - Scenen. Rapsodi. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag känner mig tillhöra en andligt
bankrutt teatervärld, när jag minns,
hur Tor Hedbergs Judas aldrig fick
komma fram på Dramaten, hur Ibsen
aldrig spelas där och hur det behöfs
tidningames extra starka knuffar för att
förmå Albert Ranft att spela »Väfvame»,
som legat och väntat i ett par år.
Hvad springer ptlbliken efter? Jo, den
vill se hr Personne i »Damen från
Ostende» gapa som en mört, som man
klämmer på magen, och den springer
för att se hr Geijerstams illustrerade
barnbibel på Svenska teatern. Jag
menar den roliga pjesen, där man till
slut får se kartan med promenaden
upp till himmelen . . . När få vi det
»tusan djäfla?» »Timon af Athen»,
»KungLear», »Coriolanus», »Macbeth»?
Och vet inte hr Ranft af, att det
funnits en karl, som hette Moliére?
Annars kan jag upplysa honom, att det
var en teaterdirektör som han, att han
spelte fars som han, och att han —
inte som han — skref sina pjeser själf.
Och det var farser, som duga än i dag
och som måhända kunna konkurrera
med Feydeau’s och Bisson’s . . .
Och om jag skulle räkna efter, hur
mycket »tusan djäfla» jag sett under
det här året, så blir det: 3:dje akten
af »Vid rikets port», där det talas om
den cæsariska själen; akter ur »Richard
II», en bit af »Guldkarossen» och
narrens scen i »Kristian II», där han
lägger sitt hufvud på bordet... Det är för
litet »t. dj.» på ett år...
Dock — nu har ändtligen »Väfvame»
gått. Premiéren var en af dessa
kvällar, som sätta märke i ens lif. Detta
stora arbetardrama, skildrande en
historisk gifven socialistisk rörelse på
40-talet i Schlesien, mottogs af »folket» på
raderna och af dem på den stelare
parketten, i hvilka finnas några
antänd-bara revolutionära ämnen, med ett
jubel, som om det utspelats i
värklig-heten. Så sannt verkade det. Pjesen
är en stormfågel —, ett dramatiskt
sprängskott — författaren bryter med
en våldsamhet, sä att det är en lust
och glädje åt det, den trånga, på
tum beräknäde Sardouska tekniken och
målar därför att det roar honom att
måla och därför att det sjuder i
barmen och knyter sig i näfvarne.
Haupt-manns farfader lär ha varit en sådan
där utsvulten stackars väfvare, af hvilka
här skildras så många exemplar, och
författaren lär ha byggt intrigen
mycket på hörsagor ända från barnaåren.
Det kommer däraf något starkt
lef-vande och oemotståndligt indigneradt
i replikerna och den naturalistiska
målningen är så flödande och ohäjdad,
att man rycks med, antingen man vill
eller inte, och ändå finns det ingen
egentlig hjälte — den stora massan
är hjälten, och denna rör sig som ett
ständigt vältrande, skrikande haf genom
alla fem akterna. Att här genomgå
innehållet, skulle ingenting tjäna till.
Det vore för resten inte tacksamt, ty
här finns mera kraft, rörlighet,
expansivt ursinne än stigande, koncentrerad
handling. Det är en hel orgel, som
spelar en dånande psalm om en
folkklass’ hunger, elände och frihetslystnad,
dess resning, vedervärdigheter och
sorgliga öfvervinnelse. Sådant måste läsas
eller ses. Och hur väl ges inte stycket
— men en ovanlig realistisk stilfullhet
hos de öfver 100 medspelande, som
under hr Molanders öfverlägsna
ledning tydligen gått med varmt intresse till
verket. Fru Sandell, fröknarne
Borgström, Gottschalk, hrr Hillberg,
Lindberg, Lundberg, de Wahl, Eliason,
Olsson, Riego, ja alla uppträda här ytterst
pietetsfullt i sina mindre uppgifter och
$omliga göra små underverk af dem.
Uppsättningen är sådan som den i
närvarande stund endast kan bli på
Svenska teatern, och intet sparas för att
göra revolutionens utbrytande så
effektfullt som möjligt — när väfvarehopen
stormar in i fabrikantens hus, slår man
sönder glasrutor, stolar, bord, taflor
och husgeråd i sådan mängd, att
scenen, när ridån går ned, visar bilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
