Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - Scenen. Rapsodi. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af en Jerusalems förstöring. Man skall
vara sten för att inte lida med den
månghöfdade hjälten i detta drama och
man skall vara en inbitet kortsynt
teaterteknikus och ohjälplig
tankeknå-pare för att inte sentera de nyare,
friare sceniska formér, som Gerhart
Hauptmann i denna liksom i sina
andra pjeser — »Ensamma människor»,
»Hannele» m. fl. — använder.
Frans Hedbergs »Oegentligheter» var
en läng, men underhållande pjes. De
första akterna handla mest om en
revisionsmiddag, och författaren
konkurrerar med Jörgen i komponerandet af
en utsökt matsedel. Men sedan tar
stycket upp sig och blir i sista akten
värkligt bra. Här opponerar sig hr
Hedberg, som nått 70-talet, mot en nyare
tids nervositet, telefoner och andra
»oegentligheter». Akten är mycket
»sund» och dramat är moraliskt. Det
är i hr Bæckstroms mun som
kraftreplikerna ligga och hr B. vet att föra fram
dem men en trygghet och godmodighet,
hvarom han är ensam på svensk scen.
Bland herrarae, ty fröken Åhlander är
hans motsvarighet på kvinnosidan,
hvilket hon åter visade här.
Fru Lindberg hade som unga,
nervösa frun ett ypperligt tillfälle att glänsa
med ett känsligt och raffineradt spel
samt med — en förtjusande grå
siden-klädning. Hr Hanson var en glad och
munter ture, hr Örtengren en idealbild
af en orymd kassör och fröken Widell
var en vanlig flicka. När får man se
henne i en karaktärsroll af värde och
originalitet? Jag får inte glömma hr
Hamrin, som con amore spelte en
läspande herre med månsken.
I »Plats för kvinnan!» på Södran,
af Valabrégue & Hennequin, roade hr
Lambert så länge stycket höll sig på
den egentliga farsnivån, men pär det
höjde sig till karaktärsstycke, gjorde
han tydligt, att det är rätt svårt att ur
en mager kroppshydda frambesvärja
någon högre grad af lyrisk värme.
Lyckligt öfvade sig hr E. Wagner för
sitt inträde på Dramaten och fröken
Hjort hade sin första stora roll här i
lifvet. För öfrigt sågos i denna satir
öfver kvinnoemancipationen en massa
karlaktiga damer, och jag tror, att det
mera var det osympatiska ämnet än
dialogen — långt ifrån okvick — som
icke skaffade pjesen större succés.
Ge i shan är död — beklagande
un-danbedes! — och dir. Ranft har
genom premiére-recett å »Frihetsbrödema»
till förmån för den af honom i
Göte-borgsteaters-frågan snoppade Emil
Strömberg stigit i vår aktning. Till och med
en teaterdirektör kan vara moralisk.
Folkteatern har upptagit en fransk
sång-pjes »Unga frun», och hr Bæckstrom
har haft matiné med Labiche & C:os
gamla komedi »De små fäglame». Jag
såg den två gånger, men det var för
mycket, såvida jag bara tänker på den
delvis kvicka, men föråldrade pjesen
och inte på matinégifvaren, som slösade
med godt humör.
Don Diego.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
