Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - Musik. Revy. Af Filippo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FROKKN TORA IIWASS.
under åtskilliga decennier. Hr
Söderman ger karaktär och lif åt sin lilla
fiskare-roll, som förr gafs grufligt
tråkigt af Håkanson och Strömberg, och
en liten nätt dansös vid namn Strandin
söker på ett särdeles intagande, näpet
sätt få oss att tro, att hon är en
glödande napolitanska. Lyckas inte, lilla
vän.
Puh, här tror jag sannerligen, att jag
skrifvit ihop en hel recension efter alla
konstens regler — på sin höjd har
jag glömt hr Henneberg och det
eldsprutande bärget, bägge ytterst
lifak-tiga — det var värkligen inte min
mening; jag roar mig emellertid med att
ha en smak något afvikande från
mängdens, och det är icke sa utan, att jag
till och med har en viss penchant för
»Den stumma», som särskildt som om-
växling till »Tirfing» ännu har sina
förtjänster. Må detta lända till .min
ursäkt. Om den fransk-sjungande
engelska missen — Lillian Eldée —, som
uppträdde i »Romeo och Julia», skall
jag däremot icke säga någonting annat,
än att hon tydligt tagit miste på ort.
Hon borde ha debuterat i någon fransk
provinsstad, men en sådan anse vi
ännu icke Stockholm vara. Vet det
till en annan gång, miss Eldée.
Det intagande damporträtt, ni ser här
bredvid, föreställer icke, såsom ni
kanske väntade, miss Eldée, utan vår egen
framstående pianist, fröken Hwass, som
nyligen gifvit en kammarmusik-konsert
med biträde af professor Erans Neruda,
hennes lärare, samt konsertmästaren Lars
Zetterqvist, vår utmärkte violinist. Hans
bild visa vi er denna gång icke minst
på grund af den stora framgång, som han
med rätta rönte på den sista
symfonikonserten för sitt mästerliga utförande
af den gamle italienaren Corellis
berömda violinvariationer, kallade »La
follia» (Vanvettet), i hvilka emellertid
det enda vanvettiga var detta namn,
som föga harmonierade med deras
klassiska lugn. Fröken Hwass lät oss
höra Beethovens Geister-trio med det
underbara largo, där mästaren med
snillets eldskrift upptecknat nattliga
drömsyner, visioner, hägringar från en
annan värld, dem klokt folk platt inte
kan förstå. Det har ibland sina
olägenheter med sig att vara alltför klok.
Det länder fröken Hwass till heder,
att hon i denna komposition kunde
göra sig gällande utan att störa
bredvid mästare som Neruda och
Zetterqvist. Hon tillhör antalet af de rätt
fä bland våra pianister, som förstå,
att konsten är någonting annat och
högre än förmågan att med tillbörlig
glans af bränna ett briljant tonfyrverkeri.
Om de tvänne romanskonserter, som
gifvits af fru Davida Afzelius och hr
W. Klein, kan jag inskränka mig till
att säga, att den förre blef intressant
hufvudsakligen genom Emil Sjögrens,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
