Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - Litteratur. Gustaf Fröding och drömmen om Gral. Af Oskar Tidström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom så berättigad. På sådant sätt
föres han in i en omvärdering af
rättsbegrepp, omärkligt och efter hand. Han
värkställer den ännu ej teoretiskt —
han är för öfrigt ganska litet
teoretiker äfven senare, trots allt sitt
teore-tiserande. Men han gör det praktiskt.
Sanningssökaren blir, utan att han själf
riktigt förstår hur, en hjärtats sofist
»på andra sidan om godt och ondt».
Men mot den småningom skeende
förvandlingen underlåter icke
naturbarnet i skalden att opponera sig, ty dess
instinkt är aldrig blind för det osunda
i detta betraktelsesätt, det oöfvertänkta
felslut, på hvilket det grundar sig.
Det kan finna njutningen berättigad,
men icke själfförsvaret giltigt, ty det
har kvar sin djupa och sunda
sanningstörst. Ju mer medvetet
naturbarnet blir härom, desto djupare, mer
tillspetsad blir denna konflikt; hur
svårlöst den blifvit visa de mest
sönderslitna bland Stänk och flikar, för
att bara nämna /. Daphne och Herran
steg öfver Korasan. Det hjälper icke
att vara humorist, det hjälper icke att
vara skald, nej, det kräfves en
medveten försoning mellan vilja och böra,
innan naturbarnet blir tillfreds.
Medlet för denna framdrömmer skalden i
Gral, kärnpunkten af Frödings
produktion.
Jag betonar detta: framdrömmer eller
framsjunger. Han framspekulerar den
knappt. Det är känslans snille, icke
tankens, som skapat dikten.
Har man blicken klar för hela den
föregående utvecklingen, förstår man,
att just så och icke annorlunda måste
Gral vara för att fylla sin mission:
försona naturbarnet i skalden med den
nya värdesättningen, göra driften —
ty till drift formar sig synden
omedvetet hos naturbarnet — förenlig med
det goda. Den måste binda samman
vilja och böra, »suga krafter från ofvan
och nedan» och »signa synd till det
luttrande saltet». Därigenom skall den
ock kasta »skönhetens ljus» öfver all
alltets fulhet.
Men hvar är då denna Gral, denna
försoningens symbol, tillfinnandes? Hvar
han finnes vet ingen, men af en man
från vår jord skall han finnas. Den
mannen skall vara öfvermänniskan,
hvars kraft är nog att storma himmel
och helveten, att göra sig älskad af
Gud som af Satan och själf »ha Gud
liksom Satan kär». Och hans
förso-ningsbragd skall vara att i Hyle »släcka
hatarnes tjutande hat mot Gud», följd
af »all Helvetets här» tåga öfver
vintergatan och »kufva himmelens hat mot
de dömda med de förbannades
kär-leksbragd».
Spanar man, skall man dock finna,
att »djupast i tingen» bo många
»Gral-stänk», ehuru ingen ännu funnit den
heliga klenoden själf. Detta utreder
skalden närmare i sin sista diksamling
— för öfrigt ofta på poesiens
bekostnad.
I skimret från Gral diktar nu Fröding
hoppfulla, ljusa dikter. Så de visionära
Aningar och En flik af framtiden.
Där målar han, hur den nya, af
befriaren intagna jorden skall te sig.
Mellan den och den gamla är samma
skillnad som mellan träldomen under
lagen och personlighetens skranklösa
frihet.
»Följ hvar trotsig drift du
följde förr i fruktan
fritt som lagens skrift du
såge sagd däri,
synd och skulcl och tuktan
äro nu förgångna,
all den fordom fångna
lifvets kraft är fri.»
Här triumferar naturbarnet, som
ändt-ligen ser sitt mål för värki i gad t: drift
är ett godt. Ty skalden har upptäckt,
att drift är blott den sanna
människonaturen. »Synd» är ett fult namn på
drift, kommet ’genom lagen. Syndens
definition är den förbjudna frukten.
Finnes intet förbud, hur skall då
frukten kunna längre vara förbjuden? Blott
genom lagen är synden kommen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
