Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Andra boken. Det brinnande plantaget - Femte kapitlet (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fången på Cayo Toro. i
(»A LOST AMERICAN*)
EN BERÄTTELSE FRÅN KUBA
AF |
ARCHIBALD CLAVERING GUNTER. j
ÖFVERSÄTTNING AF J. GRANLUND. I
ANDRA BOKEN.
DET BRINNANDE PLANTAGET.
(Forts.)
Från denna vaknar han vid soriet
från en mängd negrer, som i och för
fandangon på kvällen hålla på att
utrymma ett långt, öppet skjul, beläget
under några stora palmas reales
(kungs-palmer) helt nära huset; ty så fort
solen sjunker och hettan minskas, blir
det åter lif och rörelse pä plantaget.
Han beger sig från sitt rum ned till
skjulet, som är öppet åt alla sidor och
helt enkelt består af ett ofantligt tak
af blad och gräs, hvilande på runda
kungspalmstammar och läkten af samma
trädslag, och tittar likgiltigt på
fältar-betarne, som pryda det med blommor,
vinranker och slingerväxter och
anbringa facklor och ljus för
eklärerin-gen på aftonen. Deras glada rop och
lifliga afrikanska pladder gjorde den
unge mannen ifrig att komma undan
deras oljud.
Han ströfvar omkring i trädgården,
tillsägande Pomp att komma ut till
honom med en af dessa i ett kubanskt
hem oundvikliga gungstolaT och ställer
den i skuggan af ett stort ceibaträd.
Tändande därpå en af dessa
vidtbe-römda Vara l}rincipes} som äro
egendomliga i denna trakt, ser den unge
mannen bilden af sin vackra trolofvade
i de lätta ringlarne af blå rök, som
sväfvar omkring honom. Hans ögon
tindra. Han tänker: »När jag reser
härnäst, skall jag ha en ledsagarinna
med mig!»
Men här söka honom spanska ögon
och väcka honom ur hans dröm. En
ljuf röst hviskar: »Er vän har rest,
sefior Howard. Känner ni er inte
ensam?»
Lyftande upp ögonen ser
amerikanen Maria Vidal i hela glansen af en
spansk soarédräkt: svart spetsmantilj
draperad som i Sevilla öfver hennes
hufvud och kvarhållen på sin plats af
en hög spansk kam, som tronar öfverst
i hennes rika, mjuka, hår, under det
den djupt urringade klädningen
blottar axlar och armar af bländande
hvithet och utsökta proportioner, och den
korta kjolen visar glimtar af félika
anklar och ett par små vackra fötter
klädda i blekt skära silkesstrumpor och
balskor.
»Som ni ser är jag redan färdig för
min fäst i afton», skrattar flickan
viftande med sin solfjäder, tilläggande
illmarigt: »Men ni har inte sagt, att
ni känner er ensam».
»Jo, jag gör värkligen det!» gen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
