Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Andra boken. Det brinnande plantaget - Femte kapitlet (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mäler den unge mannen, och lämnande
sin gungstol tager han plats på en
närbelägen gräsbänk, sedan den unga
damen mottagit hans inbjudan att sätta
sig bredvid honom.
»Tado ämnar göra mr Pomp äran
stanna på fandangon i afton, enligt
hvad gossen berättat mig», säger hon
lifligt. »Ni torde förlåta Tados frihet
med er i dag. Han lofvar att aldrig
göra så mer. Han var en favorit
till vår lille Pedro, ser ni. Därför
kunna vi inte vara alltför stränga mot
honom. Men ni svarar inte — ni
vänder ansiktet ifrån mig».
»Detta är en mycket afsides
belägen fläck», säger den unge mannen
nervöst. »Det är väl mycket sällan
några nyheter tränga hit!»
»Mycket sällan», svarar flickan.
»Men ni har väl ändå hört talas
om Virginius ?>
»O, detta förfärliga blodbad!»
hviskar den unga damen. »Pappa
skickade till Puerto Principe efter en
tidning.»
»Och i förteckningen öfver
exekutionerna?» framkastar Howard.
»Funno vi många kära vänner, men
hvarken Luis eller Pedro, och därför
tackade min far och jag gemensamt
Gud», säger flickan och lyftande sina
ögon af tacksamhet mot himmelen gör
hon andäktigt korstecknet, sorglöst
tillläggande ögonblicket därpå i
förbigående: »Tidningen var lite sönderriven
genom oaktsamhet af den slarfvige
negern, som hämtade den. Men hvad
fattas er? Ni håller nu ständigt
ansiktet bortvändt!»
Ty Howard tänker: »Stackars syster,
stackars far!»
Plötsligt ropar Maria lätt: »Ni skall
se mig i ögat. Jag har nyheter, som
skola glädja er». Under hela tiden
har det förekommit en egendomlig
lif-lighet i den unga flickans sätt.
»Lille Tado medförde goda
underrättelser från insurgentlinjema i dag»,
hviskar hon försiktigt, nästan darrande.
»Ett bud från Luis!»
»Ah, är han på ön?»
»Ja, kapten Luis Vidal landsteg med
den sista expedition, Quesada sände
från Amerika!» svarar Maria stolt.
»Luis, er vän och min bror kommer
hit i kväll!» Det låg en klang af
glad förväntan i hennes ljufva röst.
»Men är detta besök hos er inte
farligt för honom?» frågar amerikanen
plötsligt.
»Vi tro inte det, annars förbjude
Gud, att han skulle komma! Inga
spanska trupper ha varit här på flera
veckor». Därpå tillägger hon nervöst:
»Vore det inte för en sak, skulle jag
anse honom säker — men Mendoza
är här!»
»Hvem är det?»
»En spansk äfventyrare, som under
den sista veckan eller par hängt här
på plantaget», svarar flickan enkelt.
Märkande ett uttryck af afsky i
Marias lifliga drag, frågar amerikanen:
»Hvad för honom hit?»
»Kubansk gästfrihet förbjuder oss
att fråga därom. Tidtals tror jag det
är en spion, använd af spanska
generalen i Puerto Principe, och att han
kommer i hans ärenden; jag är rädd
för honom. Vid andra tillfällen» — här
börjar den unga flickans ansikte att
låga — »tror jag han går sina egna
ärenden, och dä fruktar jag honom
och hans mission ändå mera.» De
mörka ögonen fyllas af blygselns tårar.
»Hm! Har han någonsin sagt
något?» frågar Temple uppbragt.
»Diablo/» ropar sefloritan med
blossande ansikte och flämtande bröst, »den
fördömde spanske äfventyraren skulle
bara råga!’» Och amerikanen ser
någonting i Maria Vidals ansikte, som
säger honom, att hon i sinom tid skall
uträtta storverk.
Men i detta ögonblick kommer mr
Pompey Smith, som hållit på att packa
kappsäcken och sadelpåsarne,
framrusande inifrån huset och skriker: »Säg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
