Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Andra boken. Det brinnande plantaget - Femte kapitlet (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på, och den unga flickan, han åtrår
med detta sinnligt vanvettiga och
lidelsefulla begär, som är egendomligt
för hans ras — denna fagra, men stolta
flicka, som försmått hans bönfallande
blickar såväl som hans barbariska prål
med sin caballerogrannlåt.
Just som han ser efter Temple, hör
han lätta fotsteg.
Det är Marias. Hon ropar: »Ho-
ward, jag vill följa med!» Och hon
springer efter sin romanhjälte.
Plötsligt står hon ansikte mot ansikte
med Mendoza, som mumlar hest: »Ni
skall inte följa denne americano. En
kubansk flicka borde vara för stolt
därtill!»
»Hon är för stolt för att mottaga
råd från en sådan som ni!» svarar
senoran, medan hennes mörka ögon
få en stickande glans.
»Men om en sådan som jag kunde
bespara er en svår sorg!» säger
mannen. Därpå utbrister han halft
ömkligt: »O Maria, kan ni inte vara
Men-dozas vän?» Och med lidelse i tonen
fortsätter han: »Ni har sett, huru jag
bevakat er, huru jag — älskar er!»
Vid dessa ord far en rysning af
afsky genom flickans ljusa gestalt, som
drifver honom till vansinne. Hon
fortfar med en röst af kallt förakt: »En
kubansk flicka kan hata, men aldrig
älska en spansk äfventyrare i»
»Hon kan göra det för att rädda
en brors lifb
Vid dessa ord blir Maria mycket
blek. Hon stammar: »En brors lif!
Hvad menar ni?» Men just som han
ämnar lägga handen på henne, rycker
hon sin ljusa klädning tillbaka och
säger stolt: »Låt mig komma fram,
sen or!»
»Inte förr än ni hört mig!»
»Vill ni gå ur vägen, senor?»
»O, var inte så kall mot mig!»
Mannens händer vilja fatta tag i den
varelse, han längtar efter, trånar efter.
Men hon skriker: »Madre tnial Våga
inte röra mig!»
»Vid dessa ord tycker sig Mendoza
gripen af en tropisk orkan; men det
är endast greppet af en före detta
college-atlet. Spanioren skakas, till dess
han är nära att förlora andan, och
slungas sedan ned i ett törnsnår, så
att det brakar efter honom. Men
smärtan däraf är ett intet mot de kval, han
känner i sitt förtviflade, svartsjuka
hjärta, då flickan lägger sin hand i
Temples och säger: »Tack, sefior —
för ert beskydd och er tapperhet». Och
hennes ögon tillägga: »Jag dyrkar er!»
»Skall jag smörja upp den där
skurken, sefiorita Vidal?» säger Howard,
som hört hennes röst . och återvändt
till henne.
Men Maria ryser: »Santissima, låt
honom gå!» Ty hon har märkt en
blixt af stål i den spanske
äfventyra-rens hand, och vet att han skall
kasta sig öfver hennes riddare likt en
huggorm, hvilket Mendoza i själfva
verket också skulle gjort, hade han inte
råkat få se en liten fempipig
colt-revolver, som Howard med amerikansk
förtänksamhet alltid bar med sig på ön.
Därpå vänder flickan om och
springer hemåt, väl vetande att detta är det
snabbaste sättet att få Temple bort
från den farlige mannen.
Och hån, som med några lätta,
snabba steg snart hunnit fatt henne,
hviskar med förvånad, men sympatisk
röst: »Maria, ni gråter?»
»Min bror!» stammar hon.
»Spanioren sade något, som kommer mig
att bäfva för honom.»
»Om det finns någon fara för Luis,
så måste han genast varnas», säger
Temple med amerikansk beslutsamhet.
»Ja! Sök rätt på Tado. Fort, sök
rätt på Tado!» hviskar flickan
tillbaka.
Och han ämnar just skynda bort
för att uträtta hennes ärende, då det
redan är för sent, ty utför den breda
stentrappan, som leder ned från
verandan, kommer Pompey Smith och
ropar: »Stora nyheter, mr Howard!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
