Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - Scenen - Vårhumör. Af Don Diego - »Fru Potifar». Af T. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kande spänstighet, detta intima
förstående, denna blick för det nobla i
lifvet — så finge de gärna sjunga med
dalastämma och komma af sig litet i
matiné-minnesläxan och listigt närma
sig sufflörluckan och iråga: »Hva?»
Fru Sandell, hrr Lundberg och
Eliason bidrogo, den sistnämnde som
robust samvetsmänniska i affärsvärlden,
troligen en ganska sällsynt fisk.
Ännu en roll, där fru Lindberg
visar sitt fängslande temperament, är i
Esmanns »Kära släkten», som åter
upptagits af Dramaten. De som sågo fru
Hoving där, kunna nog inte glömma
henne, men efterträderskan ger henne
nog inte mycket efter. Hr Bæckstrom
firar här en af sina triumfer och
pje-sen ges i allmänhet väl. Fröken Anna
Zetterberg har gästspelat på samma
teater i »Paternoster». Hennes rivalinna
i rollen är fru Fahlman, och bägge
kunna med fördel skådas. Fru
Fahlman är mera patetisk, fröken
Zetterberg ytterst nervös och dallrande ut i
naglame. Jag har vidare att anmäla
en ny m:me Sans Géne — fru
Byström, riktigt bra och ursprunglig och
hvarken härmande fru Norrie eller den
charmanta friherrinnan, som nu rider
sina ponnies på sitt gods i Skåne. En
återgång till stort skådespel bildar
reprisen af »Tartuffe» med hr
Örten-gren. Sådana pjeser ges för ärans (och
läsarnes) skull. Folk dra de tyvärr inte
så mycket, ty våra dagars publik är
andligt förtunnad, men en rangteater har
sina plikter mot seklernas mästerverk.
Ett nyare, berömdt namn, jag i år
saknat på spellistan, är Echegaray.
Man kan ju ge både »Offrad», »En
kritikers debut» (ej gifven sedan 1892)
och »Galeotto» — hr Palme har
värk-ligen inte fått visa sig för mycket i
vinter. — På Folkteatern har jag sett
Frans Hedbergs »En fiffig spekulation».
En förträfflig komedi, som förr spelats
mycket på Södra teatern. De
uppträdande gjorde alla sitt bästa och
publiken var belåten . . .
Nej, min stil blir ointresserad.
Vår-humöret tar öfverhand. Majfantasien
låter sig inte klämmas in i kulissernas
trånga ram. Vid den här tiden är
det synd både om recensenter och
artister. Det bär emot att måla sig i
ansiktet om vårkvällame och gå in
på scenen och rabbla upp hvad andra
sagt. Ja, herre gud, hvar och en har
sin black. Men »kofvan» måste man ha.
Don Diego.
* * *
»FRU POTIFAR»,
Vasateaterns senaste nyhet, gick
inför fullsatt salong — flertalet damer
— af stapeln den 8:de dennes.
Operetten är i 3 mycket långa akter af
hrr Depré och Hanrof, musiken af E.
Diet (alla troligen parisare).
Hvad dagspressen så enstämmigt
dekreterat, att pjesen är oanständig, är
tyvärr alltför sannt, och det är just i
denna omständighet pjesens stora fel
ligger. Ty att vara i så hög grad
skabrös och därtill absolut sakna
kvickhet, försonande humor eller värklig
innebörd, måste vara för mycket för
hvilken hyfsad publik som hälst och
mer än för mycket för en så städad
och litet öfverseende publik som vår
svenska.
I öfrigt är i mitt tycke operetten
ungefär så god som de flesta: musiken
är vacker, modem, ehuru af mycket
sinnlig art, komiska typer saknas
ingalunda och såväl kostymerna som
dekorationerna äro briljanta och stilenliga.
Som namnet ger vid handen, är
pjesen baserad på den bibliska
berättelsen, och hufvudpersonerna äro Josef
och Potifars hustru. Dessutom
förekomma general Potifar (den
gemensamma skottaflan), en farao med
drottning, några af Josefs bröder, bland
dem en med, förunderligt nog, »tischk»
accent, balettflickor, folk etc.
Att ingå på en redogörelse af
innehållet kan jag lika litet som jag vill
det; men är jag viss om att de jäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
