Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 2 (1899) / 318 (1898-1908) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - Scenen - »Fru Potifar». Af T. N. - Musik. Revy. Af Filippo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förelsevis fä (i förhållande till Varias
många läsare), som komma att se »fru
Potifar», ej skola klandra denna brist
för mycket. Ty för det första är
innehållet så ytterst obetydligt, och för det
andra är detta obetydliga outtryckbart
(eller otryckbart).

Nu några ord om de spelande.

Dessa skötte i allmänhet sina
åligganden förträffligt. Främst framstod
väl den alldeles (från dagen förut)
nygifta fru Emma (Hjalmar) Meissner i
titelrollen, för hvilken hon tycktes
skapad. I förbigående torde jag böra
upplysa att »fru Potifar» framställes
som en mycket ren och ovanligt
oskuldsfull ung fru. Hon var skön och
intagande och sjöng vackert och fint
sina vågade kupletter.

Hr Adami genomförde Josefs roll
konsekvent och duktigt, och hr
Strömbergs farao var bland det mest oemot-

ståndliga man kan se och höra, då
man vill ha roligt.

En särskild komplimang för både
mask och spel är man skyldig hr
Nyblom som Simeon (en af Josefs bröder),
i hvilken roll han öfverträffat sig själf.
Att ej hr Ringvall gjorde sin »general
Potifar» bättre, var säkert ej hans
fel, utan var väl felet härvidlag
identiskt med styckets stora fel.

Samspelet föreföll ovanligt godt för
en premiére. Bifallet var efter sista
akten rätt tamt, och en eller annan
hyssjning vittnade om att denna pjes
varit väl »stark» för våra förhållanden.

Säkert skall ej »Fru Potifar» här
kunna göra »Geishans» rekord på 150
föreställningar en suite stridigt. Och
att »damerna» ej skola utgöra
pluraliteten under de återstående aftname,
torde kunna förutsägas.

T. N.

MUSIK

REVY.

På Operan har »Valdemarsskatten»
allt fortfarande varit den stora
magneten. Orsakerna härtill sökte jag förra
gången i korthet uppvisa och kan
kanske nu slippa ifrån denna nyaste
företeelse inom vårt teaterlif med att
framhålla själfva faktum, att publiken
här funnit en opera efter sitt sinne,
åtminstone så länge den har nyhetens
intresse. Den har en tillräckligt
obegriplig text, för att den mera naiva
delen af publiken icke skall kunna
misstänka några radikala nyhetstendenser
hos librettoförfattaren, dessa
obegripligheter ge dessutom anledning till att
uppvisa vackra dekorationer, hvilka
hedra sin unge mästare, hr Thorolf
Janson, samt ett vackert sceneri efter Hell-

qvists allbekanta tafla »Waldemar
Atter-dag brandskattar Visby», ytterligare
uppträda här historiska personligheter,
hvilka icke äro bekanta blott från
historien, utan som dampubliken äfven
kanske känner till från en af fru
Car-léns romaner, och slutligen får
hjältinnan, Ung-Hanses dotter, ett så tragiskt
slut som ingen annan operahjältinna,
vi känna till, med undantag för Aida,
hon blit nämligen lefvande begrafven.
Lägger man härtill, att hr Halléns
musik innehåller åtskilliga vackra
nummer och dessutom alltigenom klingar
så bekant, att den icke för mycket
anstränger uppfattningsförmågan, så har
man strax klart för sig, att detta
värk-ligen är en pjes, som »hela Stockholm»,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>