Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - Två studentupptåg. Berättade af P. G. S—s. I)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
endast mera vilda och galna; nu
började de dansa ikring med honom
medan han hoppade på ett ben.
Slutligen föll han ikull, dragande de
anfallande öfver sig. I sin förtviflan
skrek han öfverljudt på hjälp, och
den kom, i det att Olof och läkaren
småleende stego in — de tycktes
hafva väntat i förstugan.
»Lägg hönom genast i sängen»,
sade den senare, som därpå utan
krus och utan de vanligen visade
för-siktighessmåtten slet af honom
ban-dagerna, ryckte af honom spjälorna
och kastande dem på golfvet, tog
honom i armen och skrattande sade:
»Statt upp, tag din säng och gack!»
»Endera ären I galna eller också
jag», sade den anfallne, stirrande
bestört pä kamraterna, som i ett nu
tycktes hafva blifvit spiknyktra.
»Anders Petter», sade Olof, i det
han slöt den blifvande svågern i
famn, »blif inte ond pä mig och de
andra här. Vi hafva spelat dig ett
spratt, dig till nytta och oss till
fröjd; vi hafva, för att få dig flitig
och förståndig, med dig utfört hvad
latinaren kallar en pia fraus: »Ditt
ben har aldrig varit utafh>
»Hvad, har mitt ben aldrig varit
utaf? Har jag legat fängslad vid
sängen i tre långa månader till följd
af ett bedjägeri från er sida? Det
är nedrigt; tyst, jag vill ej höra edra
förklaringar eller ursäkter! Huru
han I kunnat våga göra detta?»
Härvid spände han med rynkade
ögonbryn ursinniga blickar i
kamraterna, som med allvarliga, men på
samma gång godmodiga ansikten
åhörde hans förbittrade utbrott. Men
så småningom sansade han sig och
klarnade upp, i det han småleende
sade: »Måhända ha jesuiterna ibland
ej så orätt, att »ändamålen hälga
medlen»; och edert ändamål var ju
— att rädda mig»; han lade, liksom
begrundande, handen öfver ögonen,
men när han borttog den för att
räcka den åt Olof stodo tårar i
dem. »Tack och välsignelse både
du och ni andra! I hafven, då jag
rätt tänker på saken, endast visat
mig ett tecken på den renaste och
innerligaste vänskap.»
»Ja, och på den kan du
fortfarande lita», sade de, i det de hjärtligt
togo honom i hand och famn.
»Men, mina vänner», sade Olof,
»låt denna sak bli en obrottslig
hemlighet oss emellan, ty ingen mer än
vi vet någonting om detta fromma
bedrägeri, hvarken här i Upsala eller
i hemmet; ty om det blefve bekant,
så skulle det väcka både skandal
och åtlöje. Den allvarliga och
hjär-liga karaktären af vårt åtgörande
skulle förbises, och gycklet och det
dumma grinet hade ett nytt
nummer på sitt program. Och nu mina
vänner, skola vi fira uppståndelsens
fest på Gästis. Nu är det min tur
att bjuda!» Och så vandrade de
dit, Anders Petter ledd af tvänne
kamrater, ty han hade blifvit
stelbent och ömfotad af det myckna
liggandet. Ett gladt men städadt
toddygille, åtföljdt af en god supé,
afslutade den egendomliga
tilldragelsen.
Så tog »delinkventen» sin examen
med glans, som Qvarstedt hade
förutsagt, och så reste han hem,
hjärtligt välkomnad och kringklappad af
alla de hemmavarande.
»Sade jag er icke alla», yttrade
hans lilla Märta, i det hon gråtande
af glädje slöts i hans famn, »sade
jag er icke alla, att Anders Petter
var en ädel och plikttrogen gosse,
som aldrig skulle svika våra
förhoppningar!»
Så reste han till Falun och tog
efter två års förlopp med goda
betyg sin bärgsmannaexamen,
hvar-efter ett storståtligt dubbelbröllop
emellan Anders Petter cch Märta
samt Olof och Stina firades i
da-garne tre, under glädje och gamman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
