Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Andra boken. Det brinnande plantaget. Sjunde kapitlet. »Diablo! Han kommer aldrig mer att promenera på Femte avenyen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
små negerbarnen ha tjocka cigarrer
mellan sina grinande läppar.
På denna scen blickar mr Pompey
Smith nedlåtande, utstyrd i en
sommar-negerkostym från Sjätte avenyen, med
halmhatt prydd med breda röda band
på sitt friserade hufvud, på fotterna
patentläderskor af ofantliga
dimensioner och blanka som solen, på benen
hvita damasker och därofvanför
lavendel-färgade pantalonger och en rutig väst
med dito jacka. En fint behandskad
ebenholtshand viftar makligt med en
solfjäder af palmblad.
»Du dansar inte, Pomp?» säger hans
husbonde vårdslöst.
»Nej, sah. Jag hade tänkt på att
försöka Boston-galoppen, men ingen af
damerna här går fullt upp mot
Man-hattankotteriets. Dessutom», h viskar
betjänten, »måste jag dra en mycket
skarp linie mellan en medborgare af
Förenta staterna och vanbördiga
plan-tageslafvar.»
Men här stammar Pomp plötsligt.
»Nej, har man sett på maken 1 Se på
den här elemenskade lymmeln!»
Tado står bredvid honom med
händerna instuckna i bandanafärgade
get-skinnshandskar, stulna från hans
hopplöse rival, långsamt viftande med en
palmblads-solfjäder, härmande den svarte
eleganten. Han stöder sig äfven på
en käpp, Som han för med samma, från
Sjätte avenyen importerade behag.
Fästande ögonen på negergossen,
skrattar Howard, så att tårame trilla
utför kinderna, ty bytingen är med
af-seende på öfverdelen af kroppen klädd
i svart frack och väst; en skjorta af
hvitaste linne och hög, hvit, uppstående
krage, som nästan hotar att skära af
hans aphals, gör att gossens ansikte
genom kontrasten ser ännu svartare ut
än den är. Men innanför lifvet har
den skälmen utom de korta
byxhol-karne, röda som karmin, ingen
betäckning. Hans ebenholtssvarta nakna
extremiteter skina af palmolja, med
undantag af att de långa, magra smalbenen
äro förskönade af ett par hvita, höga
patentläderdamasker, likaledes lånta ur
amerikanens kappsäck. Dessa, ver-
kande starkt af brott ofvanför klolika
fötter, ger bytingen ett slags strutslikt
utseende, med tofsar på anklame.
»O, herre min store! Han har er
frack, massa Temple, och så hjälpe mig
himmelen, min urkedja; och ta* me*
tusan, har han inte sytt byxor af mina
två nya silke
s-söndags-gå-bort-bandana-näsdukar. Damerna få ursäkta det
mindre fina uttrycket», skriker Pomp
och grabbar efter sin plundrare. Men
med ett halfidiotiskt flin hoppar Tado
från honom och börjar en Voudoudans
med sådana vilda åtbördor, sådana
hemska ställningar och attityder, att han
ser ut som den personifierade
barbarismen. Upphäfvande på samma gång
hela tiden de hiskligaste
Dahomey-stridsrop och Kongo-skrik, snurrar han
likt en dansände dervisch omkring i
rummet, så att de svarta skörten af
fracken stå rätt ut från lifvet och
komma honom att likna en svart
marmorstaty draperad för anständighetens
skull af någon pryd dam, som dock ej
utfört sitt arbete med någon vidare
skicklighet.
Åt bytingen och hans piruetter bölja
Maria och hennes vänner att skratta
på sitt lätthjärtade kubanska vis,
hvar-vid Ortiz är den gladaste af
allesamman och skrattar, så att tårarne stå
honom i ögonen, ehuru han en eller
par gånger kastar förväntningsfulla
blickar omkring sig och mumlar för
sig själf: »De borde vara här snart.»
Temple är också glad. Att hafva
förjagat oron ur dessa strålande ögon
bereder honom glädje, ehuru den är
något besvärlig, ty en eller par gånger
har damen i kubansk glöd kysst hans
hand och hviskat: »Store amcricanol
Min brors räddare.»
Så hålla musikanterna på att spela
oförtrutet och Tado befinner sig
fortfarande midt i sin andlösa hvirfvel, då
gossen plötsligt med ett gällt tjut af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
