Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - När prissarne »konstverkade». Skiss ur konstnärslifvet af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Sablarne hva’ jag ä’ arg’, röt
Jockum plötsligt, han hade stuckit sig
på en sticka i golfvet.
— Håll på med det, sade Magge
tröstande.
— Om jag ... om jag ... — Nord
rodnade öfver hela ansiktet, då han
fortsatte — skulle måla li te’ på mitt
gatmotiv.
— Hva’ ska’ de’ tjäna till? frågade
Magge och drog resigneradt ned
spet-sarne af sina mustacher, så att han
med sitt bedröfvade ansiktsuttryck
närmast liknade en söndagsskoletränad
kinesunge — Grosshandlame köper’
ändå bara af dom, som di’ ä’ kunder
hos.
— Målal brusade Jockum upp. —
Lefver man af det kanske, när färgen
kostar så sabla grofva pängar? Måla
— puhl —- när man inte har punsch
å’ tobak en gång. Å’ så behöfver man
mat å’ kläder å’ husrum å’ så’nt där
jox också.
Nord suckade tungt, men Magge
yttrade djupsinnigt.
— Du ska’ inte gruffa, för så
nedrigt illa, som du tycks tro, ä’ de väl
ändå inte. Jag fick låna fyra kronor
på en studie härom dagen.
Nord reste sig hastigt och frågade
men en särskild tonvikt på siffran.
— Fick du fyra?
— Joo du, å’ jag hade nog fått
mer, om jag hållit i mig.
— Hör ni prissar, kanske ....
Jockum stod ögonblickligen på föt-
tema och gripna af samma tanke
skyndade alla tre att ifrigt granska de på
väggarne sittande studierna.
Förhoppningen om en god middag sporrade
deras energi och en samvetsgrann
konstkritiker har väl aldrig med sådan
noggrannhet nagelfarit en utställd tafla,
som de tre visade sina egna verk.
Optimisten Magge föreslog en halffärdig
duk, men de båda andra vågade ej
utsätta sig för risken att väcka sina
enda »kunders» misstro. Småningom
förbyttes deras glada tillförsikt i hopp-
löshet och nedstämda återtogo de sina
platser, sedan granskningen visat sig
resultatlös.
— Det hade jag kunnat säga på
förhand, knotade Jockum, som förutsåg
allting — efteråt.
— Hädanefter ska’ vi reservera en
färdig duk, tills vi få ondt om gryn,
föreslog Magge.
Jockum fnös föraktligt.
— Puh, då fick du allt springa till
stampen me’n, innan färgen torkat,
lieber freund.
— Nu har ja’t! Nord sprang upp.
— Fram med torksakerna, Jockum, jag
målar en tafla på femton minuter.
— Hur mycke’ tänker du få låna
på den?
— Kommer ’u ihåg, hva’ gubben
P. härom da’n sa’ till Lergöks-Lasse ?
Behöfver härren sch välta, härrren, som
harrr både palett å’ pensch-larrr, sa’
han. — Kvicka dej efter torksakerna 1
— Gärna för mig. — Jockum var
inte det minsta smittad af Nords
entusiasm för saken och ehuru han ansåg
hvarje försök onödigt, hade han
ingenting emot, att andra ansträngde sig
för det allmänna bästa.
På minsta möjliga tid hade Nord
färgerna upplagda på paletten, en flaska
innehållande xerotine ställdes bredvid
honom och en gammal renskrapad duk
fastades med ett par nubbar i en
tem-ligen snygg ram. En högblå, kall
luft blef resultatet af Nords första
pän-seldrag. Hunnen så långt stannade
han tvekande.
— Hör nu, hva’ tycker ni
egentligen, att jag ska’ måla?
— De’ vete sjutton! — Magge
kliade sig fundersam på hakan. — Kläm
in’ ett par björkar i förgrunden, de’
ä’ alltid något att börja med.
— Ett historiskt biåsväder, föreslog
Jockum ironiskt.
— Åh håll klaffen på dig, det här
ä’ en allvarlig sak.
— Här ä’ tobak, flåsade Ludde,
som i detsamma rusade in. — Jag fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
