Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - När prissarne »konstverkade». Skiss ur konstnärslifvet af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gno ända ned till Nybrogatan, för ni
ä’ ju skyldiga så förbaskadt mycke’
öfverallt häromkring, att jag skäms för
å’ gå in å’ kritsa mer. — Nä’ hör’u
håll i mej, tänker du måla?
— Jag ska’ bara smocka ihop en
bit, upplyste Nord med ett tvunget
småleende.
— Som du ska’ kila å’ stampa på,
tillade Jockum.
— H varför just jag, hör’u?
— För du ä’ mest van.
— Då får’u inte göra så’n där luft,
invände Ludde, som genast satte sig
in i situationen. — För så’na här
tillfällen ska’ det vara någonting rafflande,
någonting, som lyser i bonn’ogona’.
Månsken på hafvet tror jag passar.
— Nä’ hör’u........
— Jo, säger jag. Svarta moln med
hvita kanter å’ en sjuhelsikes måne.
Det verkar. Väldigt med glitter på
vattnet å en stor skuta i förgrunden,
med seglet oppe, det tar bort halfva
duken, så det blir alltid bekvämare
att måla. — Joho vi ta’r »månsken
på hafvet».
Luddes säkerhet imponerade och
sekunden därpå arbeta fyra händer på
samma duk. Med några raska drag
åstadkom Nord ett par dekorativa moln
och Ludde snodde ihop skutan med
dess onödigt stora segel. Magge
förolämpade hafvet genom att göra det
bläcksvart, medan Jockum vårdslöst
kastade en brandgul måne midt på
duken. Efter en kvart förklarades
konstverket fullkomligt.
— Det ä’ väl ingen, som har glömt
xerotinen? frågade Nord orolig. — Här
vid lag ä’ den det viktigaste.
Alla voro för hungriga att kunna
förgäta konstverkets hufvudbeståndsdel
och alla försäkrade att det ej inträffat.
— Tjo hejl skrek Ludde och tillade.
— Nu ska’ vi se någonting skojfriskt.
— Och med pänseln gjorde han här och
där ett par underliga krumelurer.
— Ä’ du vriden, kvanting I ropade
Nord ängslig och sökte hindra honom.
— Låt mig hållas, hör’u. Den där
klunsen, som flyter på vattnet, ska
vara en prisse, å den där långa
mojängen ä’ en ruskprick, som han vill
hålla sig fast i. Han har trillat i
spa’t, från skutan, förstår’u. Styf idé.
hva ? — Så’nt där kallar jag
lumpbodestetik, men det höjer taflans
belånings-värde med femti’ procent i icke
konstkännares ögon. Ä* dom ä’ gud nåde
oss målare di’ flesta.
Man flinade åt Luddes egendomliga
sätt att »snitsa upp» en tafla och höll
den sedan i tur och ordning framför
elden, så att den snart torkade.
Xerotinen, som användts i stor myckenhet,
underlättade denna process och efter
ytterligare några smärre putsningar
ansågs »Månsken på hafvet» med en
vatt-lagd prisse mycket väl vara ägnadt att
tillfredsställa en pantbankbokhållares
konstnärliga kraf.
— Nu åka di’ kungliga, skrattade
Ludde och halkade i väg till närmaste
pantbank med den lika hastigt som
lustigt fullbordade taflan för att om
möjligt erhålla medel till ett fortsatt
» konstverkande ».
— Sk ak a’n inte för hårdt I ropade
Magge varnande efter honom —
nub-barne sitta visst lite* löst i ramen.
— Bara han inte tar’ för lite’,
mumlade Jockum försagd inför denna
tänkbara eventualitet.
— Han ä’ för van, tröstade Nord.
— Alla hans halffärdiga dukar gå den
vägen.
— Hvart ska vi springa å äta’?
af-bröt Magge, som mer intresserade sig
för det kommande än det närvarande.
Jockum, som lik alla hemmagjorda
pessimister hade svårt att bära
framgången, nämnde så där i förbigående,
att de fleste mera framstående
artisterna vanligtvis intaga sina lukulliska
måltider på Operakällaren eller
Rydberg, men ingen lyssnade till honom.
— Tänk om han inte får ett dugg,
sade Magge med en stämma i1/*
oktav lägre än den vanliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
