- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 2 (1899) /
378

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - Litteratur - Slätten. Af O. T. - Scenen. Vid säsongens slut. Af Don Diego

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

annat i den vägen ännu vore att
önska. Förf. har konstnärens öga och
konstnärens själ — såväl en del täcka,
fina episoder som sidor af ett riktigt
gripande allvar bära tillräckligt vittne
därom.

Har »Slätten» i alla fall blifvit olika
bedömd beror det nog mest af att den
är en så »purt ung» historia, som en
kritiker sagt. Man får icke vänta sig
en bok med tändande idéer eller djärf
stormlöpning, som man naturligtvis
allra hälst önskar, när den kommer
från ungdomens egen stad. Man får
endast — om det är så litet — vänta
att bli införd i en ung människas
innnervärld af dröm, hopp, aning,
lidande och längtan. Blott den som

själf kan känna med dessa unga känslor
och drömma med dessa vårliga
drömmar förstår »Slätten*. Blott den som
kan fatta alla de förhoppningar och
alla de sorger, som kunna knyta sig
till ett i människors ögon obetydligt
»tycke», kan göra förf. rättvisa. För
att våga hålla en smula på innehållet
i en bok om »Slätten» tror jag knappt
man behöfver bara »sentimentalisera»
öfver lifvet.

Mark Stern skall ha tack för att
hon satt samman den kvast af
vårblommor hon kallat »Slätten» — om
de äro bleka, hvad mer? Blek är
alltid den halfutslagna och halfvakna
våren. (Wahlström & Widstrand. 139
sid. 2: 25.) O. T.

VID SÄSONGENS SLUT.

Vår teaterpublik har på några år
gått framåt i tolerans. Hösten
1895 uthvisslades Meilhac & Halévys
»Lilla markisinnan» på Dramatiska
teatern. Den kunde inte spelas mer
än 2 kvällar, och ändå hade direktör
Fredrik son i moralens namn ändrat
slutet andra kvällen så, att
markisinnan tog, inte älskarens, utan mannens
arm, när ridån föll och hon skulle gå
till bords. Men det hjälpte inte —
de bägge franska akademisternas lätta,
spirituella opus föll ohjälpligt. Och
publiken kråmade sig af sedlighet.

Hur tiderna förändras! »Fru
Po-tifar» på Vasateatern gick cirka 15
gånger. Ingen moralisk publik
demonstrerade bort denna produkt af
hopade cynismer. Premiérepubliken hyss-

jade visst litet för skams skull. Men
för resten lät både polisen och det
andra goda folket här i staden sig
nöja. Man sade till sina närmaste
bekanta, att stycket naturligtvis var
så svårt, att en hygglig människa inte
kunde se det. Men så slank man
dit i löndom. Och när ens bekanta
genom bekantas bekanta fingo veta, att
man varit där, svarade man: »Åh, inte
var det så farligt inte. Värre har
jag sett!»

Jag tviflar dock på att man sett
något värre. Men dit ha vi kommit
genom att af hr Ranft gödas med
farser af »Fruar på krigsstråts» cert.

Nu är det naturligtvis skillnad på
en rangteater som Dramaten och den
lättare Vasan. Men det var också

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:55:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1899/0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free