Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1899 - Folkungasagan. Drama i fem akter af August Strindberg - Akt V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när jag ser i hans ögon blir jag
förvandlad från en vanlig ond människa
till en mycket god, så tyckes det mig.
Det var dock endast min pon, Erik! —
Det var lyckans, det var glädjens
dagar. Och så var det slutl — Han
lät binda mig med rep . . .
Blanche. Magnus, hur ofta skall
jag säga dig att Erik icke var skyldig:
att han var lockad till en handling och
till ord som han icke forstod!
Magnus. Jag är ickc vred på
honom, men jag sörjer . . . Han lät binda
mig med rep. Och jag har älskat
honom mer än min själ; jag gaf
honom kronan som barn redan, for att
han icke skulle falla i
Folkungafre-stelsen. Men det synes ha varit
be-stämdt att det brottet skulle fullbordas.
Ty när du säger att det skedde mot
hans vilja, då var det ju någon annan
som ville att det skulle ske. Bröder
mot bröder, det ha vi haft i ätten
hela vägen; men far mot son, aldrig
förr. Det skulle bli det sista dådet
innan vi måste undan för nya
tron-kräfvare. Ho kan fatta Försynens
vägar? — Blanche, du är från ett
främmande land och känner kanske icke
vår släktsaga fullständigt?
Blanche. Jag har visserligen hört
brottstycken, men aldrig sagan i sitt
sammanhang.
Magnus. Vänd om din stol, så ser
du hela ätten där på väggen! — Det
är ingen vacker släkt du råkat in i,
min goda Blanche. Den har
visserligen varit ett starkt redskap i
Försynens hand och fått ordna riket, stifta
lag och göra ett kristet konungadöme
af det förut så trasiga arma landet.
Men Herren begagnar smutsiga redskap
i bland — hvarför? det få vi icke
veta.
Legenden berättar att Folkungarne
en gång långt bort i tiden kommit
västerifrån — om från England eller
Flandern vet jag ej, men jag älskar
tro Flandern, för att kunna förklara
hvarför jag, den siste Folkungen skulle
återknyta genom dig, med det land
där sagan började.
Ser du där långt till vänster: det
är Jarl Birger, hvarmed vi börja vår
historia. Han var en herrehatare, som
alla Folkungarne, och han invigde sin
bana med mord, ty annat var det ej
då han mot gifven läjd lät afrätta
h errame. Men han blef äfven
men-edare därigenom, och — därför lyst i
bann af Påfven, dömd att som
botgörare gå till den heliga grafven, hvilket
han dock underlät och därför dog med
oförsonadt brott. Som du nog vet
fick han aldrig kronan; ansågs kanske
ovärdig. Men Jarlen Birger led äfven
af den stående släktsynden,
obetänksamhet i kärleksaffärer. Sålunda gifte
han sig andra gången med danske
konungen Abels enka, Mechtild. Nu
var Abel mördad af sin broder Erik
Plogpenning, och Mechtild var
misstänkt att ha vetat om mordet. Där
ha vi åter blodskuld öfver oss. Och
— Mechtild som gått i kloster togs
därifrån af Birger, hvilken mot sed och
kanoniska lagen sålunda gifte sig med
en nunna. Nu skall du se huru ödena
flätas samman. Birger Jarls son
Valdemar gifte sig återigen med
mördaren Erik Plogpennings dotter Sofia.
Fadren sålunda gift med den
mördades änka och sonen med mördarens
dotter! Det är mycket mord där. Men
Valdemar är dessutom otrogen sin
hustru och’ förförde sin svägerska
prinsessan Jutta. Det var en ful
handling 1
Men nu börja brödrastridema.
Magnus, sedan kallad Ladulås, störtar sin
broder Valdemar från tronen och hölls
fjorton år i fängelse på Nyköpingshus.
Magnus Ladulås har utom
drott-sveket äfven han blod i kronan. Han
mördade nämligen herrar på
Gäla-kvist, och berättas dessutom ha brutit
sin förlofning då han nalkades tronen.
Nu hopas brott på brott. Birger,
Magnus’ son, fängslas af sina bröder
vid Håtuna och lyckas att döda den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
