Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1899 - Folkungasagan. Drama i fem akter af August Strindberg - Akt V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ädle Torkel Knutsson. Hans broder
Valdemar, gift med Torkel Knutssons
dotter, förskjuter henne. Den
oändliga historien slutar med Nyköpings
gästabud där min far och farbror
svultos ihjäl, som du vet.
Nu skulle den unge Magnus,
konung Birgers son, fått tronen; men
herrarne halshöggo honom, som de
själfva uppgåfvo för fadrens brotts skull.
Det är hans martyrkrona jag bär —
har burit. — Han var oskyldig, ty
han var minderårig, och vistades i
Danmark när Nyköpingsmorden skedde;
och jag var oskyldig till hans död, ty
jag var blott fyra år gammal då hans
hufvud föll.
Där har du Folkungasagan 1 Förstår
du än, eller hvad?
Blanche. Nej, jag förstår icke
hvarför du fick det värst. Om vi lefde i
Gamla Testamentet, då fädernas
missgärningar ännu straffades på
afkom-1 in garn e, skulle jag förstå något, men
vi lefva ju under Jesu Kristi
herradöme, där förlåtelse är löseordetl
Magnus. Jag fick det värsta.
Blanche. Ja, men vänta i tålamod
och det skall ljusna äfven för dig,
stackars vän.
Magnus. Nej, säg icke så.
Kalken är icke tömd än, och det står
många bägare och vänta på mig
ännu.
Blanche. Hvad för bägare?
Magnus. Ser du i kolen däri Kan
du se bilderna? Kors, idel kors och
små kistor .. . Och så slogo de ihjäl min
ende vän, Bengt. Han var dig kär
också! — Hör du; inte är det vinden
som tjuter så?
Blanche. Mig tyckes det är en
hund!
Magnus. Har du hört något om
pästen?
Blanche. Jo, den gör sitt korståg
kring hela landet.
Magnus. Och fienden ?
Blanche. Fienden lär stå vid En-
köping!
Magnus. Ja, jag tänker icke draga
svärd! — Hvad säger Erik, och hvad
tänker han?
Blanche. Han betraktar sig endast
som din son, och vill icke veta om
att han är regent. — Vill du icke se
honom?
Magnus [reser sig]. Jag kan icke:
jag kan icke se dessa blåa ögon som
en gång voro som en evigt klar
vårhimmel ...
Blanche. Vill du se Beatrix?
Magnus [sätter sig]. Senare,
kanske . . . Hör du syrsan, eller är det
i mina öron endast? — Det låter som
i slåttertid: gröna ängar, muntra
sånger, hvita skjortärmar.
Blanche. Du är krank, Magnus:
men det är därför att du fastat så
länge. Får jag icke skänka dig af det
franska vinet? ’
Magnus. Vinet fröjdar mig icke
mer, men det kan styrka hjärtat att
mottaga nya slag. — Gif!
Blanche [går; möter Brigitta, klädd
som pilgrim]. Faster Brigitta!
* * *
Brigitta. Väl mött!
Blanche. Sällskapa min herre,
medan jag går efter vin! [går],
Magnus. Resklädd?
Brigitta. Ja: jag går till Rom och
den heliga grafven.
Magnus. För att profetera mot
konungar och furstar?
Brigitta. Nej, för att söka
försoning och göra bot — för mina
synder!
Magnus. Kan min fränka synda?
Brigitta. Var icke bitter, Magnus.
Jag lyssnade till falska röster, trodde
det var en kallelse och gick
förtröstansfull till värfvet — nu ser jag att
mitt högmod förledt mig.
Magnus. Nu talar du vackert, och
när du föregår mig med exempel i
ödmjukhet skall jag också bekänna
min synd i ödmjukhet. Jag tackade
en gång Gud att mitt barn icke var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
