Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1899 - Drottning Victorias döttrar. Bearbetning från engelskan af Hedvig Indebetou. II. Alice, storhertiginna af Hessen-Darmstadt († 1878) - Luffarens visa. Af Ernst Spångberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är Guds vilja», skref den brutna
modern efter barnets död, — »men
ack! att han skulle taga just henne,
min största glädje i lifvet, mitt täcka,
ljufva lilla majblomster!»
När storhertiginnan skulle underrätta
sin make om c[eras förlust, slog hon
sina armar om hans hals, glömsk
af smittan, och kysste honom. Ett
par dagar därefter var hon själf
angripen af sjukdomen, och redan förut
ansträngd såväl af sorgen som
sjukvården, hade hon inga krafter att
motstå det ondas härjningar. Hennes ädla
själ skildes hädan den 14 dec. 1878
— sjuttonde årsdagen af hennes
älskade faders död. Honom, med hvil-
ken hon nu gick att återförenas, gällde
också hennes sista ord. — Kort förut
hade hon ipottagit och själf läst ett
bref från sin mor.
Saknad i vida kretsar, både af hög
och låg, blef den ädla kvinnan, makan
och modern. Utom make, stodo fem
barn sörjande vid hennes bår.
Den äldsta af dessa, prinsessan
Victoria, är nu förmäld med prins Ludvig
af Battenberg, — den andrå, Elisabeth,
med ryske storfursten Sergius, Iréne
med prins Henrik af Preussen, och
Alix (nu Alexandra) är tsar Nicolaus
den 2:dres af Ryssland gemål. Sonen
Ernst Ludvig är nu regerande
storhertig af Hessen-Darmstadt.
LUFFARENS VISA.
Väl mången gång har jag längtat
bort från mitt lösa lif,
väl mången gång har jag trängtat
. till eget hem och vif,
men alltid den tanken slagits
af en frihetens känsla stark,
och ständigt med kraft jag dragits
till litvet på landsvägens mark.
När ofta jag frös om natten,
då jag låg under skogens for,
när efter mig roptes: tag fatt’enl
och jag drefs likt ett skadskjutet djur,
då kanske jag lusten miste
och hopplöst på hufvudet riste,
men strax, innan något jag visste,
kom den åter, min gamla natur.
Och hvarför skulle jag klaga,
så länge min själ är kry;
må gärna mig länsmännen jaga
som flykting från by till by;
min kropp få de villigt taga,
det kan en väl godt fördraga,
det gör mig ej hufvudbry.
Jag lefver som själf jag behagar,
och ej något tvång jag tål,
här gör man sig glada dagar
under skämt, under dryckjom och skrål.
Hopp, hopp, i apostlahästar,
edra sista krafter jag frestar!
Fram, fram genom snår och hagar,
i blinken vi nått vårt mål!
Solen så vänligt dränker
de vajande fälten i ljus,
där borta en insjö blänker,
där framskymtar prästens hus,
men här, där sig vägen sänker,
i skuggan jag hvila tänker
och ta mig ett redigt rus.
När jag ligger på rygg i gräsen
och blicken mot himlen för,
för mig hvarje lefvande väsen
blir till, lefver och dör.
För mig äro grenarne tunga
af rodnande klasar i klunga,
för mig är det fåglarne sjunga
i hulten sin jublande kör.
Mig ingen fabriksklocka ringer,
ej tillvarons smärta mig stinger,
och intet min jämnvikt stör —
ur djupet en tanke springer,
och så här den min slutsats gör:
>Du i hvitögat sorgen kan blicka,
har du blott en butelj i din ficka
och för resten ett glädtigt humör!»
Ernst Spångbetg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
