Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1899 - Ett riddarslag. Skildring af G. Ahlgren - Uppståndelse. Skiss af Elin Ameen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marias obefläckade aflelse, hvilket fpr
öfrigt hans höge fader lär ha upptagit
mycket illa. Riddaraes antal är för
närvarande omkring 60.
St. Georgsorden har på senare tiden
i stället för det något passiva
försvaret af katolska trosläror ägnat sig åt
en^mera praktisk välgörenhet. I Nym-
fenburg har orden ett ganska stort och
väl inredt sjukhus. Medlen härtill
bestridas af riddarne, som vid inträdet i
orden erlägga 3 å 4,000 mark och
dessutom en årsafgift af. 800 mark.
Smakar det, kostar det, vore man
frestad utropa.
UPPSTÅNDELSE.
Skiss af ELIN AMEEN.
Lars Berg hade blifvit konstig i
hufvudet, alltsedan han låg på
lasarettet och fick ena benet amputeradt.
Han hade varit timmerman och
krossat benet under en nedrasande
byggnadsställning. Hans förman hade
olycks-fallförsäkrat honom tillika med de
andra arbetarne, så att han nu hade sin
lilla årliga pension, hvarjämte han
ökade sina förtjänster genom att snida
skedar och andra småsaker af trä, ty
han var händig och arbetsam. När
nu lifvet blifvit räddadt åt honom
och han godt kunde taga sig fram på
sitt träben och en käpp i handen, så
tycker man väl, att han bort känna
sig ganska nöjd med sin lott, där han
bodde i utkanten af staden tillsammans
med sin gamla syster, som var
tvät-terska. Hon pysslade för öfrigt om
honom på bästa sätt och såg till att
ingenting felades honom. Fridsamma
voro de båda och lefde i god sämja,
gudfruktiga voro de också och tillhörde
en friförsamling, där man aktade dem
som hederliga människor.
Men i stället för att glädja sig åt
hvad godt lifvet ännu hade att bjuda
honom, var Lars Berg tyst och
grubblande, suckade ofta, mumlade under-
liga, obegripliga ord, vred sig i sin
bädd om natten, där han låg vaken,
synbart ett rof för ångest och ofrid.
»Hvad är det, Lars?» brukade då
system fråga, i det hon kom in från
köket, där hon hade sin sofplats.
»Inte något att bry sig om — gå
du och lägg dig, Katrina ...»
»Det är, som hade du något på ditt
samvete, Lars — men inte har du
väl det, säg?»
»Nej, det har jag inte, nej inte
så ... »
Där bröt fram en suck, så tung
som en snyftning, men icke ett ord
mera sade han, och Katrina fick ej
veta, hvad som tryckte honom.
»Han har aldrig varit riktig, sedan
han amputerades och skrefs ut från
lasarettet», sade hon till deltagande
vänner och grannar. »Och så har han
fått en sådan smak för kyrkogården;
dit traskar han i ur och skur och
sitter där för jämnan, när han inte
arbetar. Skall han gå så tung och
sorg-bunden genom lifvet, hade det varit
bättre, att han med ens strukit med.
Stackare, stackare!»
Man hade märkt, att det var en
särskild plats på kyrkogården, dit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
