Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1899 - Uppståndelse. Skiss af Elin Ameen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars brukade ställa sina steg. Den
låg afsides i ett hörn, tätt intill
muren och upptogs af en samling enklare
»fattig-grafvar», med och utan kors.
Lars hade själf snickrat en liten bänk,
som han stödt vid muren, och där
brukade han slå sig ned. Med
huf-vudet lutadt i händerna, kroppen
vaggande af och an, kunde han sitta och
mumla sakta för sig själf, eller knäppte
han hop sina händer och bad
half-högt, medan tårar banade sig väg
utför hans bleka, tärda kinder.
Sådan såg honom en dag
Ka-trina, då hon smugit sig efter honom,
rädd att han skulle göra sig något
ondt, ty han hade talat så underliga
ord innan han gick ut, alldeles som
när han låg på lasarettet och yrade
om sitt ben, och det tunga i blicken
hade lämnat rum för en nästan vild
oro.
Katrina gick fram till honom och
lade sin hand på hans axel. Han
spratt till och såg upp, ty han hade
ej hört henne komma.
»Är det du — hvad vill du här?’»
frågade han nästan hotfullt.
»Jag vill, att du skall gå med mig
hem», svarade hon. — »Skymningen
faller på, höstaftonen är kall, och här
ute är det så kusligt — hemma hos
oss är det varmt, och jag skall läsa
Guds ord för dig, medan du täljer på
dina skedar — och så får du lugn
och frid.»
»Frid — lugn ...» upprepade
han. Därpå vände han sig mot henne
och sade i hviskande ton, liksom rädd
för sin egen stämma:
> Det är benet, Katrina . . . >
Hon satte sig bredvid honom på
bänken och fattade hans hand.
»Ja, ja» — svarade hon lugnande,
som när man talar till ett barn eller
till en dåre — »jag vet, men bry dig
icke om det ... du går ju lika fort
och bra som alla andra, och din
bärgning har du ändå ...»
»Det menar jag inte», inföll han och
skakade på hufvudet; »det är — där,
förstår du . . .»
Han sträckte handen ut mot
graf-varne vid deras fötter.
»Där?» upprepade Katarina i
frågande ton.
»De ha jordat det», hviskade han
ånyo med stirrande blick, — »de
lade det i en öppnad graf — jag
frågade vaktmästar’n på sjukhuset, hvad
det blifvit af mitt ben — »i en låda
i en graf», svarade han. Jag frågade
sköterskan, om det var sann t — jag
frågade doktorn — jag gaf dem ingen
ro, för först ville de inte svara mig —
sköterskan strök mig så fint med sin
mjuka hand öfver pannan och sade,
att mitt ben låg i vigd jord, och att
jag inte mer skulle tänka därpå —
»och så får Lars ett annat ben», sade
hon, »och blir duktig och rask och
glad igen.» Och doktorn klappade
mig på axeln och sade att det var nu
inte längre fråga om sjuka lemmar,
som vore till ingen nytta, utan om att
få den öfriga kroppen frisk och
bruk-bar igen. Men när jag kom ut,
Katrina, gick jag för att söka reda på
mitt jordade ben ...»
Han tystnade, och det var som hade
hans röst dött bort i en snyftning.
Katrina lyssnade till hans ord med
vidt uppspärrade ögon och gapande
mun. Yrade han, eller var det som
han sade — och hvad menade han
med allt detta?
»Jag frågade dödgräfvaren — du
vet, Kalle Månsson» — fortsatte Lars
med samma hviskande, rädda röst som
förut, »han trodde förstås, att jag var
från förståndet; men till sist fick jag ur
honom, att här var platsen, just här,
Katrina ...»
En rysning for genom Katrinas hela
varelse, och hon började känna sig
hemsk till mods.
»Här, just här, Lars . . . ?»
stammade hon.
Han nickade högtidligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
