- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 2 (1899) /
431

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1899 - Uppståndelse. Skiss af Elin Ameen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

> Smed-Anders och hans hustrus
graf, som öppnades just den dagen
för deras sista två barn — där ligger
det, Katrina — mitt ben — och så
måtte jag hit och läsa välsignelsen
öf-ver detta — en bit af mig själf, som
hvilar i jorden — för ingen hade läst
en bön öfver det — men se, det skall
ju ändå uppstå på den yttersta
dagen ...»

Katrina började nu förstå, och hon
greps af en stor ångest, också hon, för
det som redån hvilade i jorden — och
som skulle uppstå i förklarad form.
Och så begynte hon gråta och gömde
ansiktet i förklädet, i det hon suckade:

»Herre Gud förbarma dig öfver
oss ...»

»Ser, du Katrina», återtog Lars, och
hans röst lät hes af sinnesrörelse och
skräck — »hur skall nu vår Herre på
yttersta dagen hitta reda på mitt ben,
när det ligger här i Smed-Anders’
graf bland hela hans familj — hur
skall han kunna veta, att det är mitt,
som skall förklaradt uppstå, när jag
själf ligger på annat ställe — eller
skall jag uppstå i en stympad lekamen,
därför att mitt ben blef begrafvet i
Smed-Anders* graf, skall jag Katrina,
skall jag?»

Det var ett förfärligt spörsmål,
framhväst ur en förtviflad själ, och
Katrina kunde ingenting svara. Hon
endast vaggade af och an med
kroppen, grät och bad Gud bevara dem.

»Ja, så finns det ingen hjälp för det»,
sade till sist Lars med en djup suck och
reste sig; »stympad i lifvet, stympad i
evigheten — men ske Guds vilja ...»

»Amen», svarade Katrina, reste sig
också hon, och tysta, bleka, sorgbundna
lämnade de båda syskonen kyrkogården,
där mörkret började inbryta och i sin
djupa, heliga frid svepte alla
graf-varne, där de hvilade, hvilka en dag
skulle uppstå i »förklarad lekamen».

Under de närmaste dagarne var
Katrina ännu mera tyst och grubblande
än själfve Lars. Hon kunde långa

stunder stå vid tvättbunken med
händerna i såplöddret, försjunken i djupa
tankar. Men när Lars talade till
henne, spratt hon till, skiftade färg och
såg ut, som hade han ertappat henne
i något orätt.

Så hände det ovanliga, att Katrina
en dag midt i veckan tog sina
helgdagskläder på sig och gick ut midt på
blanka förmiddagen.

»Hvart går du, och i sådan stass?*
frågade Lars förvånad.

Men Katrina ville ingenting bestämdt
svara utom att det var ett angeläget
ärende, och därmed lät Lars sig nöja.

Så fort Katrina var utom synhåll,
passade han själf på och gick så snabbt
hans träben ville bära honom till
kyrkogården, dit en oemotståndlig oro
och längtan ständigt dref honom. Med
Katrina talade han dock icke mera
därom, sedan den där aftonen på
kyrkogården.

Katrina måste varit långt borta, ty
när Lars väl befann sig hemma, var
hon ännu ej återkommen. När hon så
ändtligen kom, hade hon gått fort, ty
hon andades häftigt och såg
upphettad ut, och Lars kunde märka, att
hon hade gråtit. Men ingenting sade
hon, och ingenting frågade han häller.
Det var så deras sed, och därmed
trif-des de bäst.

Det blef emellertid icke enda
gången Katrina gjorde utflykter i
helgdags-stass, utan det hände flera gånger
unde närmaste veckorna. En gång gjorde
Lars ett klumpigt försök att skämta
öfver dessa hennes besök ute i staden
och frågade henne — den gamla,
rynkiga, torra, litet sura Katrina — om
hon fått sig en käresta.

»Ja, nog är det kärt, alltid», svarade
hon blott, och sä försökte hon le, men
i stället blef det en fuktig glans i de
matta, färglösa ögonen.

Men en dag kom Katrina hem med
strålande glad uppsyn och höll i
handen ett hopviket papper inlindadt i
sin rena näsduk.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:55:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1899/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free