Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1899 - Uppståndelse. Skiss af Elin Ameen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nu ska’ du få frid och ro, Lars»,
sade hon, »och jag med — för nu är
det klart — se här, läs ... »
Hon gaf honom papperet, som han
undrande öppnade. Det var ett intyg
pä, att Katrina Berg inköpt grafplatsen
Nr. oo i sydöstra hörnet af
kyrkogården för sin brors räkning. Lars
förstod ingenting, han bara stirrade från
papperet till Katrina och från Katrina
till papperet.
»Jag förstår inte», stammade Lars,
»hvem är död och hvem skall
begraf-vas?»
Katrina darrade så af sinnesrörelse,
att hon måste sätta sig.
»Jo, jiag gick ju till kyrkoher-
den, och han trodde, att jag var från
förståndet, men då jag ansatte honom
och frågade honom, om han kunde
neka för, att däf står skrifvet, att Gud
skall uppväcka de döda och ge dem
en ny, förklarad lekamen, svarade han,
att det var om själen, inte om den
kropp, som multnade och blef till jord
igen. Men jag höll nu på mitt och
talade så godt jag förmådde. Så
skickade han mig till kyrkorådet, och hur
det nu blef mellan alla herrame jag
fått springa till och tala för saken, till
slut fick jag tillåtelse att köpa
grafplatsen intill Smed-Anders, och
död-gräfvar-Kalle, som vet precis, hvar han
satte ned lådan med ditt ben, skall
gräfva upp den och sänka den i din
graf — din egen graf, Lars, som en
dag skall bära ditt namn — och så
vet du, att när Herren kallar de sina,
är det riktigt för dig också, och inte
en bit här och en bit där ...»
»Och det har du gjort Katrina?»
Lars fattade systerns båda knotiga, af
tvättning röda händer och drog henne
in till sig samt såg på henne med en
blick, i hvilken där för första gången
sedan han kom ut från lasarettet låg
något ljust och förhoppningsfullt.
»Men hvar fick du alla pängame
från?»
»Från min sparbanksbok.»
»Och det har du gjort, för mig, du
Katrina — och att du kunde tänka ut
det på det sättet.»
Hans röst skälfde af den djupaste
rörelse, och han såg på henne med
en beundran, som gränsade till
vördnad.
Katrina försökte se obesvärad ut,
som var det ingenting ovanligt alls hon
uträttat, men stolthet och glädje spredo
sig dock i ett ljust skimmer öfver
hennes gamla ansikte.
Historien om graf köpet och Lars
Bergs ben kom ut i staden och gaf
ämne till mycket skämt och lustigheter.
Att han hade en skruf lös, ansåg man
utom all fråga, men bara i detta fall,
annars var han ju lika klok och
förståndig som någon annan. När
skämtet någon gång nådde hans öra och
någon lättsinnig glop frågade, hur
många Fader Vår han hade läst öfver
sitt ben, kunde han blekna och rycka
till som för ett slag. Men aldrig ett
ord svarade han. Stilla och oförarglig,
blid och ljus, vandrade han sin väg
fram, och till sist upphörde skämtet och
glåporden, och senare brydde sig ingen
mera om Lars Bergs ben.
Men Lars själf kom aldrig hem från
kyrkogården utan att Katrina fick en
varm, fuktig blick till hälsning, följd af
dessa ord:
»Hur kunde du hitta på det,
Katrina?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
