Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Tredje boken. Fortet på Cayo Tory - Nionde kapitlet. »Lyckligen Ortiz!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid dessa ord sken spaniorens
ansikte af ett egendomligt ljus. »Med
nöje», svarar han, och tagande
ringen från fingret räcker han henne den
med en utsökt bugning.
»En mycket — en mycket fin
diamant,» stammar flickan och håller den
upp mot ljuset med en forskande blick
på dess inre infattning. Upptäckande
där initialer, som hon känner igen,
blir hon mycket hvit i ansiktet, som
får ett förskräckt uttryck. Vändande
sig bort blickar hon ut öfver det blå
vattnet, som tyckes förorsaka henne
yrsel. Hon för handen till pannan,
som är kall som is, och skakas af en
frossbrytning, ehuru dagen är brännhet.
»Det är en vacker ring», anmärker
miss Morales, häpen öfver systerns
rörelse.
»Ja», svarar Ortiz vårdslöst.
»Kubanska damer ha ibland ganska vackra
juveler.»
»Kubanska damer?* ropar Laura.
»Ja visst! Jag fann den här i ett
litet monte pio* i Puerto Principe»,
anmärker han rökande, medan han med
halfslutna ögon studerar den smidiga
gestalten af Blanche, som med
bort-vändt hufvud lutar sig öfver relingen.
Tittande ner genom det öppna
skylightet, ropar Ortiz muntert: »Åhå,
buenos dias, seflor Grayson, jag hör
glasen klinga därnere, jag skall vara
hos er på ögonblicket.»
Men en lätt hand lägger sig på hans
arm, och vändande sig om, ser han
ett vackert ansikte, sällsamt patetiskt
riktadt mot hans. »Puerto Principe?
Det ligger ju helt nära Vidalska
plantaget, sefior Ortiz?»
»Ja. Icke långt från Kuba; så där
en tretti eller fyrti engelska mil.
Kubanska skönheter äro lite extravaganta
ibland. En ung flicka hade skickat
och låtit sälja diamanten.»
»En ung flicka — pantsatt den?»
»Nå — man kan ju kalla det så.
Men när patriotiska familjer, ruinerade
genom kriget, pantsätta juveler, så lösa
de sällan igen dem. Den judiska
pantlånaren visste, att han kunde tryggt
sälja ringen till mig för halfva värdet,
och jag — nå, jag är spanior —
barbarisk till min smak, om ni så vill —
jag köpte diamanten.»
»En kubansk flicka?* upprepade
Blanche, liksom hon knappt kunnat
fatta, och med en röst, som började
bli kall. Plötsligt frågar hon: »Ni
hörde hennes namn?»
*Dios mio, ja! Hon är syster till
Luis Vidal. Maria tror jag hon heter.
Detta är mitt skäl hvarför jag köpte
ringen: för att kunna återställa den.»
»Luis Vidals syster!» ropar Laura
upprörd. » Om han behöfver pengar — »,
»Ts-s-s! Nämn inte hans namn här.
De där negerroddarna ha inte gett sig
af ännu. De tvista om, hvad de skola
göra med min dollar», hviskar Ignacio
rullande med ögonen.
»Maria Vidal», säger Blanche
rysande och med en egendomlig
spänning i rösten, som nu tyckes konstlad.
Därpå säger hon: »Jag hade lust att
återställa ringen till miss Vidal,
likaväl som du Laura. Kan jag — får
jag —»•
*Köpa den?* ropar Ortiz med en
harmfull axelryckning. »Nej! Mottag
den som ett minne af vår blifvande
resa, bästa miss Blanche».
»Inte utan gengäld», säger flickan
med en ton så kall, att den tyckes
komma de hvita läpparna att frysa
till is. »Tillåt mig ersätta den med
den häri» Och hon drar af fingret
den ring, som Howard Temple satt
därpå i New-York samma natt han
lämnade henne.
»Blanche, detta är den —1» ropar
systern.
Men Blanches ögon hejda Lauras
tunga. Miss Grayson upprepar: »Mitt
reseminne, seflor Ortiz», och med ett
stolt skratt vänder hon sig bort och
•) Pantbank.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
