- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 2 (1899) /
471

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Johann Wolfgang von Goethe. Ett hundrafemtioårsminne. Af Sigrid Kruse - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

till det land »wo die. Citronen gliih’n»,
som han sjöng i Wilhelm Meister.

I Weimar hade han ämbeten och
allehanda .sysselsättningar, som drogo
honom från han$. litterära och
konstnärliga arbeten. Allt hoflif och
sall-skapslif förströdde honom. Han hade
ju så mycket inom sig, som fordrade
lif och form och han trängtade att
ensam och ostörd få lefva med »die
Geister», så kallade han sitt osynliga
sällskap.

Det var ju jämförelsevis litet han
diktat dessa år, mest mindre saker —
såsom en mängd fest- och sångspel,
»Die Geschwister» samt många lyriska
pärlor. Men det var dock under denna
tid de första editionerna af »Ifiginie»
och »Tasso» kommo till och han hade
börjat »Egmont» samt sin roman
»Wilhelm Meister». Han behöfde tid,
ensamhet, ostördhet för att samla sig —
för att fullborda. — Längtan blef
honom slutligen öfvermäktig och 1786
nästan flydde han från Weimar —
endast hans vän hertigen visste om hans
resa.

I öfver ett oqh ett halft år vistades
Goethe i Italien. Han besökte Verona,
Venedig, Rom, Neapel och Sicilien. I
Rom uppehöll han sig längst. För att
undvika alla officiella uppvaktningar
och plikter såsom minister i Weimar
lefde han här inkognito under namnet
Muller. Han umgicks mest med
konstnärer, och arbetade allvarligt och flitigt
på att bli målare. De tyska
konstnärer som vistades i Rom, funno i
honom en. intresserad och frikostig
beskyddare. Han umgicks lifligt med
Tichbein, Trippel, Angelica Kauffmann
m. fl. af den tidens mest framstående
konstnärliga förmågor. Han ströfvade
omkring i den »eviga staden», njutande
i fulla drag af dess omätliga skatter.

Diktningen sköts åt sidan. Det var
endast den förut påböijade »Egmont»,
som fullbordades,. och »Tasso» samt
^Ifiginie» omarbetades och fingo den
antikt plastiska form, som utmärka

dem, och- som bäst visa huru umgänt
get med den klassiska konsten
inverkade på Goethes diktning. Men var
Goethe ej synnerligen produktiv under
denna tid, så hade den dock stor
betydelse för honom. Hans försök i den
bildande konsten visade honom, att hans
anlag för denna voro otillräckliga för
mästerskapet, och’ att det var i dikten
hans konstnärliga geni kunde gifva det
helaste och fulläste uttryck. Det var
också godt lör honom att komma från
Weimar med dess ämbeten och
statstjänst, som ofta tryckt hoiiom och varit
honom en hämsko i hans egentliga
kallelse — och så hade han
kommit undan fru v. Steins trollmakt och
blifvit fri från detta förhållande, som ju
aldrig kunde blifva helt, fritt och
naturligt, då hon var en annans hustru.

I juni 1788 kom Goethe åter till
Weimar, fylld af rika skönhetsintryck.
Han hade vuxit sig starkare och friare
i de främmande mera obundna
förhållandena och hans ungdomliga »Sturm
und Drang» hade blifvit välgörande
påverkad af det klassiska lugnet och
den formella fullkomligheten. Han säger,
att han först i Italien »fann sig själf,
först där blef öfverensstämmande med
sig själf, lycklig och förnuftig».

Nog syntes honom Weimar litet och.
trångt, när han kom från den stora
världen där utanför, och ännu trängre
blef det för honom genom den
brytning med flera af hans vänner, som
inträffade strax efter hans återkomst.

Hans kärlek till fru v. Stein hade
svalnat, ja, slocknat, och när han
återkommit till Weimar bröts det gamla
innerliga förhållafidet helt och hållet.
Fru v. Stein förlät honom aldrig, trots
det att Goethe gång efter annan
manligt räckte henne sin hand. Han kunde
ej. lida, att de två, som stått hvarandra
så nära, skulle hysa bitterhet och hat mot
hvarandra, därför att de glidit från
hvarandra och blifvit främmande. Men
firti v. Stein tog ej mot någon
försoning. Också till Herders familj blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:55:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1899/0476.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free