Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Johann Wolfgang von Goethe. Ett hundrafemtioårsminne. Af Sigrid Kruse - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kel och svamliga svärmeri kunde ej
Goethe, den store hedningen,
sympatisera. Han drog sig undan den
oroliga politiken, som aldrig intresserat
honom. När folken slöto sig samman
i nationer, som stodo mot hvarandra;
då allt skulle vara så nationelt som
möjligt — då tänkte han på det universella
och uppgjorde en plan till
världslitteraturens spridande till alla folk. Han
läste främmande länders författare och
bibehöll sin gamla kärlek till den fria,
bildande konsten.
Han lefde länge nog för att se den
unga generationen, som en gång
förbittrad stått mot Xeniernas författare,
böja sig för hans öfverlägsenhet. Hela
Tyskland såg i honom sin störste man.
‘Den ~7:de nov. 1825 firade Karl
August med stor högtidlighet den 5o:de
årsdagen af Goethes ankomst till
Wei-mar, och då han fyllde 78 år kom
konung Ludvig af Baiern till Weimar
enkom för att hylla den gamle.
Så stod han i sin höga ålderdom
frisk och arbetskraftig, sitt lands
stolthet och ära. Men allt mer och mer
ensam blef han. Alla dem, som stått
honom nära, nästan hela den krets,
hvars medelpunkt han varit under
den glada »Genie-perioden» i Weimar,
öfVerlefde han. På sommaren 1828
dog hertig Karl August ^på hemresa
från Berlin. Först då bröts det band,
som i trogen vänskap hållit samman
båda dessa män, hvars namn alltid
komma att nämnas samman i
litteraturens historia. 1830 följde honom hans
gemål, hertiginnan Louise, hvars
födelsedag Goethe så ofta firat med sångspel
och glada upptåg; nu firade han hennes
likbegängelse.
Men smärtsammare var förlusten af
hans ende son, August v. Goethe,
det enda af hans barn, som nått
mogen ålder. Denne hade på våren
samma år bégifvit sig Italien och afled
här den 27 okt. Goethe blef djupt
gripen och öfverfölls af en häftig
sjukdom strax efter. Hans starka kropp
och hans starka själ krossades ej
helder af detta slag. Med oförminskad
själskraft fortsatte han studier och
litterära arbeten. Han skref på andra
delen af Faust och på »Wahrheit und
Dichtung», dessutom sysslade han med
de kära naturvetenskaperna.
Han hade nu redigerat sina verk, hvars
4o:de bänd utkom 1830; året efter
utkommo andra delen af Faust och
»Wahrheit und Dichtung». Han hade
fulländat sitt lifsverk.
Ännu syntes den ståtlige, sällsynt
sköne 82-årige gubben göra
promenader i det fria och ännu intresserade
han sig för konsten och deltog med
liflighet i en vetenskaplig tvist, som
fördes inom franska akademiska
kretsar. Den i5:de mars 1832 förkylde
han sig under en promenad, och denna
förkylning tog snart en farlig vändning.
Själf trodde han emellertid, att han
skulle* hämta sig och ännu på
morgonen den 22 var han helt kry.
Men han blef sämre. Hans
svärdotter och hans båda sonsöner voro hos
honom. »Mera ljus» voro hans sista
tydliga ord. Man märkte ingen smärta.
Han slumrade in, där han fullt påklädd
satt i en länstol. Han vaknade aldrig
mera. Goethe hade lämnat det
jordiska efter ett långt och oerhördt rikt
lif. Han var död. Ännu i döden
bibehöll han sin stora skönhet. Med
stora högtidligheter begrofs han
bredvid Schiller i det storhertigliga graf
kapellet.
Mera’än de flesta diktare hade
Goethe förmåga att omedelbart gifva sig
själf i sin diktning och läser man hans
verk i rätt sammanhang, så framstår ur
dem än i dag snillrik och stor Johann
Wolfgang v. Goethe sådan han var, så
som han kände, älskade och lefde.
Där lefver han än i hela sitt snilles
odödlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
